www.katrinarosales.se www.chawo.blogg.se

TODAY's

VAD JAG INTALAR MIG

FORTFARANDE ÄTSTÖRD, MEN INTE LÄNGRE TOTALT FÖRSTÖRD.

Har de senaste dagarna tänkt på frågan om friskhet. Undrar om den någonsin kommer att bli min. Funderar på om den är en rättighet eller ett privilegium. Jag är inte totalt begränsad, men jag lever nog långt ifrån ett fullvärdigt friskt liv. 
 
Är trött på att tänka på mat, leva efter mat, vara beroende av mat, se mat, skåda andra äta mat, höra tjat om mat, diskutera mat & befinna sig i en undran om jag är på vippen till att vara i fysiskt nödläge av mat. 
 
Jag vet inte vart jag är i hela ätstörningsproblematiken, som de så fint kallar den. Det är många som verkar få en släng av ätstörning, när jag istället verkar få en fläng av friskhet. Är det såhär det kommer vara? Är det här vad jag borde nöja mig med? 
 
Jag äter. Ibland med och ibland utan komplikationer av ångest. Det är mycket sällan jag totalvägrar och det är väldigt ofta jag beslutar mig för att bita i det sura äpplet och göra det ändå. Äta. 
 
Men. Bara för att jag äter vill jag inte få andra att tro att jag är frisk, för bakom den där tuggan gömmer det sig ganska ofta en uppsjö av små trakasserande ätstörningspölar, som ibland resulterar i en ända stor sörja av flytande huvudvärk. På samma gång vill jag inte att folk blir snopna när jag käkar upp en hel pastarätt eller låter några sura ahlgrensbilar få köra upp ur skålkanten för att köra mot min mun som destination. 
 
Det är så jobbigt när jag inte ens kan sortera mina egna tankar kring det här. Det här som nog fortfarande är en stor del av mig. Det här som jag fruktar få bära med mig. 
 
Jag undrar vart jag är och tolkar nog ibland andras ord för att förstå. Undrar om jag inkluderas i gänget som ska springa den där halvmaran i vår och därför anses vara frisk. Kanske kan jag göra det om jag känner mig frisk, men just nu kan det göra ont ända in i benet för att jag inte pallar orka med att bära upp en resväska för hur många trappsteg som helst. I smärtan sörjer jag att jag inte är där jag vill vara & kanske där andra tänker att jag är, för ibland upplever jag mig inte befinna mig på den platsen någotsånär. 
 
Jag vill dock inte heller exkluderas eller få min förmåga förminskad (nu har vi släppt löpliknelsen), för att jag inte är helt frisk. Jag vill inte sluta bli medbjuden för att jag har ett psykiskt handikapp & jag vill inte få folk att tro att jag mår dåligt hela tiden. För - ibland ljuder skrattet & det är det jag behöver. Det är svårt att nå i sin ensamhet. Fortfarande ätstörd, men inte längre totalt förstörd. 
Roses | via Tumblr
Roses | via Tumblr
RSS 2.0