www.katrinarosales.se www.chawo.blogg.se

2015

Jag tycker alltid att det är roligt att se vad folk haft för sig under ett år & tänkte köra en omgång. Det här är min ofiltrerade vardag. Enjoy.
 
 
Tittåt uppåt & nått tacksamhet i något större än mig själv. 
 
 
Gått en massa promenader & frustrerats över alla missade träningspass som jag så innerligt längtar efter.

 
 
Bakat mina första tårtor & insett att jag älskar allt som heter dekorering.
 
 
Frusit en himla massa & klätt mig som en eskimo. 

 
Till & från levt genom att få ett högre perspektiv.

 
Låtsades veta om hur man tände en eld, men hade i ärlighetens namn ingen aning och tog med mig en bunt tidningspapper utan några vidare resultat. Cheryl fick rycka in innan vi frös fötterna av oss.
 
 
Var en sväng i Borås för att träffa på en av alla mina stora inspiratörer till vänner. Pratade i timmar & åt frukt till middag. Det var väldigt fint. 
 
 
Tog tag i att lära mig snapchat på riktigt. Vissa lyckas bättre än andra kan man väl säga. Det smälte till slut på utsidan & jag lyckades smälta en aning på insidan. Förstod att min tid kommer och började finna enorm tacksamhet i promenaderna. En dag är jag tillbaka. 

 
Lagat mat med citrus. Love it.
 
 
Fick dille på chiapudding en period & kunde inte gå en enda dag utan. 
 
 
Hängt en hel del i livets skönaste outfits, nattlinnen. 
  
 
Var på mitt livs brunch hos en fantastisk vän. Vi njöt flera varv. OCH ja, allt var hemlagat. Jag blev impressed om något när jag klev in i det där köket vill jag lova. 

 
Undrade hur sjutton jag skulle överleva Februari. 
 
 
Lite överflöd av smoothie & världens godaste sötpotatisbrownie. Vilken reminder. Den måste göras snart igen.
 
 
 
Månaden var mars. Jag hade nått min botten ätstörningsmässigt & ställde mig för att baka livets godaste cupcakes. Åt en hel på kvällskvisten & bröt en barriär. Mamma grät. 
 
 
Hängt väldigt mycket i min pälsdräkt. När jag skulle beskriva den för mina vänner lät det något i stil med: "Ja, förlåt för att jag ser ut som en färgad kyckling som inte hittat hem till Island, men den håller mig varm."  Det var fullt acceptabelt. 
 
 
Var i Egypten på en korttidsmissionsresa & skulle få ett fint minne på oss och Kairo.
 
 
När det egentligen såg ut såhär bakom kulisserna. 
 
 
Dansande tillsammans med sudanesiska flyktingbarn & fick en ny syn på livet. 
 
 
Klev in i en pyramyd & förundrades över hur annorlunda allt kan vara bara 7 timmar ifrån den vanliga verkligheten.
 
 
Tog en selfie med Gabriella på Nilen.
 
 
Innan vi välkomnade Emma som ville titta in & säga hej.
 
 
Hälsade på hos en familj med sköldpadda till husdjur..
 
 
Druckit massvis av liter med te & tänker att jag borde börja föra någon slags statistik. 

 
Skrattat och suckat om vartannat med ingen mindre än livets lättaste person, hatten av för henne.
 
 
Tre fina flickor kom & åt överflödig tårta en dag efter vårt tredje år på gymnasiet börjat. Vilken start.





Exprementerat fram smooothies i mängder. Här en riktig favorit med körsbär & aqai (stavas det så?!)
  
 
Sett hur årstiderna skiftat och blivit helt till mig för hur kreativ vår skapare kan vara. 
 
 
Åt lite mer smoothies & suget bara fortsatte.
 
 
Firade Isabelle (OCH världens bästa gymnasiearbetesparter - JAG ÄR SÅ LYCKLIGT LOTTAD!)
 
 
Torkade en massa lavendel.
 
 
& TOG KÖRKORT.
 
 
Fick mitt hår missfärgat..
 
 
MEN till och med det försvann. 



Fått en hemgjord chailatte framställd av mamma hela hösten till helgfrukostarna. Hon är fin. 
 
 
 
Kände mig så tacksam en dag i ett soligt september. 
 
 
Hejat på lill-grannen som vattnat vår fina betongträdgård. 

 
Träffat på både de ena och de andra filurerna på mina promenader. 
 
 
 
Lärde mig äta HALLOUMI. Frälst direkt. YES. 
 
 
Jobbade hela mitt sista sommarlov. Mindre smart drag.
 
 
Tog tag i mitt liv och började dricka näringsshoter. 
 
 
För att komma närmare livet. Jag tänkte att det var en bra idé att fortsätta.
 
 
Var periodvis så uppgiven.
 
 
Innan jag fick dessa avcuttade.
 
 
Och firade med att vädras på stol. 
 

GABRIELLA BLEV SIST AV OSS ALLA MYNDIG. Vi åt indiskt & lät henne slå oss med bravur i ett musikquiz. 
 
 
Haft väldiga problem med vad jag ska hitta på mitt obrukbara hår, så mitt skallben har fått prydas i flätor av diverse varianter nästan hela året. Ett resultat av tidsbrist & livet. 



Bakade en saffranscheesecake, som blev mer som en saffrans-isbit än en cheesecake. Attans alltså. 
Haft en helt oförglömlig brunch med ärligheten och härligheten själv. Tack för allt Gabriella. Inget avskedsbrev här inte, bara en sån enorm tacksamhet för att få ha någon som gör att mitt hopp aldrig kan sina. 



Sovit alldeles för dåligt och känt såhär alldeles för många gånger när klock-aset ringt och velat tortera mig. 
 

Mött verkligheten bakom pumpaskärandet alltför många gånger, no regrets. 
 

Kämpat något så enormt med skolan. Gett upp. Gett in. Sagt att jag hoppar av, för att nästa dag hoppa på. Här fann jag lite tröst i en bok. Ibland så. 
 
 

Ätit MÄNGDER med gröt.
 
 
"Anna, tänk dig en kalender. När en dag har gått stryker vi ett rött kryss över den dagen. Då har den dagen aldrig mer makten över dig." AMEN. Jag är med. Nu vänder vi blad. Vi ses i 2016. 

PLADDER.

Jag säger att lovet går i superfart för att jag alltid har tyckt att det gjort det innan, eller så håller jag med av ren medömkan när meningen istället släpps av vänner, men egentligen har mitt liv aldrig gått långsammare. Det har aldrig känts så mycket.
 
Något som är läskigare än att förstå att det inte blir som en tänkt sig är att överhuvudtaget inte bry sig längre. Jag eftersträvar inte någon plan, häpnadsväckande fina resultat eller en perfekt morgondag. 

Jag eftersträvar frid och jag vill inte känna efter innan jag når dit. Jag vill vara där min skapare vill ha mig, om annars är jag illa ute. Där mår jag bra. Där får jag lysa, se, drömma och våga må. Nu är jag inte där och under tiden vill inte tiden gå här.
 
Jag inser att det sämsta jag kan göra är att inte ge kroppen förutsättningen för att kunna ta sig an kampen mot frid, för då blir jag ännu lättare ledsen och påtaglig för känslor jag inte vill känna, så jag äter även när det känns som för mycket.

Jag går efter den långsamma klockan och välkomnar min nya kropp utan att försöka känna efter, för då gör det ännu ondare. Känna får jag göra sen, när omständigheterna för att det ska kännas bra är bättre. 
 
Uppskatta att tiden går. Det får en att gå framåt. Och trots att tiden står still i mitt liv gör den inte det på julklappsspel. Jag körde ett med mina vänner idag & jag är glad över att jag tog mig dit, trots att mitt sug inte alls var särskilt stort. Det gick lugnare än förra året, när Sara stod och skrek efter klockan på en stol som om det inte fanns en morgondag, men det var ändå uppskattat. TACK ni.  
 
Jag har en del gamla recept att dela och viljan att laga några nya, men jag orkar inte. Fy bubblan för att inte orka, men jag kan inte låtsas som om jag gör det, för då blir det inte bra här och jag kan inte vara något annat än ärlig. Någon gång blir det ändring på det. Håll ut med mig.  



 
 

Fysisk ohälsa och känslan av att det är nog.

Det pratas mycket om psykisk ohälsa och man får ofta höra att ätstörningar inte handlar om vikt. Det är helt sant att säga att vikten på en person kan aldrig någonsin avgöra om en person har en ätstörning eller inte, men att säga att ätstörningar inte handlar om vikt är som att säga att sömn inte handlar om vila. 
 
Man hör på namnet ÄT-störning. Det är en störning i ätandet och vad grundas det på?
 
Rädsla. 
 
Rädsla som gör vikten till det mest centrala i en ätstörning, på grund av att man är livrädd för vågen, och om man inte är det så är man livrädd för vägen till det som avgör vad som står på vågen - maten.
 
Och om man är okej med vad som står på vågen, men inte med hur kroppen ser ut baseras detta också på rädsla. Rädsla för mat, eftersom du ska göra allt för att få minsta möjliga fettprocent i kroppen. Eller what-so-ever.
 
Den här rädslan förgör en person inifrån och är så mycket mer än ett ångestpåslag och psykisk ohälsa. Ångestpåslaget har i längden fruktansvärda konsekvenser. Konsekvenser som heter fysisk ohälsa.
 
Vikten är nästan aldrig orsaken till att en person utvecklar en ätstörning, om man går ner i vikt är det en konsekvens på ett beteende där elden har blivit alltför rolig att leka med. 
 
Tills man bränner sig rejält. Då kickar fysisk ohälsa in och ditt liv förvandlas till en situation som om ditt liv aldrig kretsat kring någonting annat än det. Att blunda för vilka konsekvenser en ätstörning har är livsfarligt.
 
Brännskadorna gör att du inte har kraft att lyfta på fötterna när du går. Sibirien flyttar in i dig och du fryser livskvalitén av dig. Du blir mer sårbar och gråter för minsta lilla och får svårare att hantera det största stora.
 
Din hjärna krymper i takt med din kropp, vilket gör att du lyssnar utan att höra, hänger inte med i förklaringar, får extremt svårt att fatta beslut och har problem med att komma ihåg saker. 
 
Du tappar talet, hittar inte ord och undrar ibland hur du ska få folk att förstå dig. Du kan inte koncentrera dig och tänker att du visst kan det, men det beror endast på din envishet och oförmåga att fatta vart gränsen är dragen. Du ska vara bäst, så du gör du dig bäst. Det får kosta vad det kosta vill. 
 
Din infekterade hjärna kan göra att du får knäppa ritualer och regler för hur din ätandesituation måste se ut. Man ska ta och göra sig så förbannat ”redo” för att ta sig an uppgiften och blir så inne i maten att du tappar sällskapet omkring dig. 
 
Immunförsvaret vill inte längre arbeta för dig, eftersom du aldrig betalar lön.
 
Halsont. Infektioner. Risk att något som var en myra blir till en elefant. Ditt hjärta orkar inte slå som det borde, så när du går och lägger dig undrar du om det kommer hålla hela natten. 
 
Du får svårt att sova och blir ännu mer sårbar och slut, vilket gör att du höjer volymen på allt vad beslutsamhet och "jag-kan-visst-tänkande" heter. 
 
Du kan förlora mensen. Ditt skelett blir på köpet mer och mer urkalkat. Dina ben blir som hos en 65-åring och ber alla möjliga böner för att du inte ska ramla, eftersom de då kan de brytas på tre ställen samtidigt. Du kanske inte kan bära dina framtida barn, och om du kan det kanske du inte orkar, för att ditt skelett blivit för svagt.
 
När en person behöver nå ett friskt tänkande behöver man först nå ett friskt beteende och ta bort fysisk ohälsa, näringsbristen, som både medicinskt underviktiga och normalviktiga kan lida av vid en ätstörning. När kroppen har fått näring börjar också hjärnan få näring och då blir det lättare att handskas med den psykiska ohälsan. 
 
Alltså. Det här är allvarliga saker, och när jag för några dagar sen insåg det en natt då jag mådde så fruktansvärt förbannat dåligt inser jag också på riktigt att det inte är värt det. Inte någonstans. Gör allt vad du kan. Skit i allt runtomkring. Bli frisk. Det ska jag. Punkt. 
Roses | via Tumblr
Roses | via Tumblr
RSS 2.0