www.katrinarosales.se www.chawo.blogg.se

OM ATT VÄLKOMNA SIN KROPP.

Efter några dagar med glädje och bra humör vände allting igår. Sjukdomen började jävlas med mig. Stor. Tjock. Äcklig. Obekväm. Tårarna låg nedbäddade i halsen hela dagen och ångesten sparkade bakut. När jag är i min trygghetszon är det på något sätt hanterbart, men bland folk vill jag gömma mig. Försvinna bort och skyla min kropp. 
 
Händelser uppstår. Telefonen ringer. Saker en inte vill höra sägs. Tårarna kommer allt närmare och halsen levererar inte det skratt som de andra får ta del av. Gårdagens mösspåtagningen blev ett test och anorexin klarade inte av det. Jag har gått upp i vikt. Det kan inte undgås. Jag ska göra det, men det är tufft att vänja sig. Beslutet om vad jag ska äta i de andras närhet blev i kombination med livets lidande för tuff. Jag skämdes, ville dyka ner, men inte möta tårarna på vägen. Det var oundvikligt. 
 

Jag måste exponeras. Min kropp är min. Det är den jag ska leva med. Jag får inte vända tillbaka, men jag börjar komma till så känsliga siffror att varje litet gram känns jobbigt. Den här resan innebär viktuppgång och det måste jag lära mig att stå ut med. Jag kan inte vända tillbaka den här gången för att jag inte klarar av min vikt. Kroppsförändringen är något livsavgörande. Tårarna får väl välla om jag ska bli frisk. Det är det jag vill. Det är det jag ska. 


Men det faktum att jag ska ta studenten, med en hel hög fantastiska vänner kom att lysa upp dagen rätt mycket. Det här är fantastiskt. 
 
 

TA INTE NÅGON SKIT IFRÅN DIG SJÄLV.

Jag har fått väldigt bekräftat för mig att jag är en känsloperson ut i fingerspetsarna. Jag har inte känt för att skriva, så jag har inte gjort det. Tidigare när jag inte har känt för att äta har jag gjort precis likadant. Nu börjar jag väl förstå att livet inte fungerar så, eller snarare att man inte har ett liv om man fungerar så. En människa behöver mat. Jag kan inte förneka det längre. Min hunger börjar komma tillbaka och jag orkar inte säga emot kroppen längre. Jag ger den mat. Problemet uppstår när jag inte känner för det. Det är min fälla. 
 
Jag känner mig lite starkare och framförallt mycket gladare. Jag har förstått att det är värt att äta. Tidigare är det många som tassat på tårna inför min sjukdom, framförallt min familj. Jag har styrt och ställt för att det varit enklast så. Jag har själv gett vika för känslorna för att det varit minst besvärligt. Ätstörningen undrar ofta varför jag ska behöva äta så mycket när jag inte ser ut som ett levande lik längre. Väldigt lustigt. Jag undrar när den ska ge vika, men förstår någonstans att det bara kan bli verklighet när jag slutar göra den till något verkligt. 




SLUTA UPP MED UNDERHÅLLET AV DIN ÄTSTÖRNING.

Lyssnar in. Förstår. Blir upprymd. Det finns ett slut på en ätstörning, om det verkligen finns ett mål om att nå det. Jag blir tilldelad små motivationsvågor i vissa stunder och just nu är jag välsignad med en. Njuter för varje sekund och försöker suga ut allt ifrån den, för att kunna surfa på resten av dagens höga vågor av mindre kickande karaktär. Jag har känt mig extremt attackerad av ätstörningen sedan jag började att äta mer. Det är rätt självklart, men också rätt dränerande. 
 
Jag kom totalt piss-arg på ätstörningen till dagens session med kruttanten. Jag var arg för att jag måste äta yoghurt med högre fettprocent. Jag var arg för att jag bara får dricka en massa näringsdrycker. Jag var arg för att jag är så svag, men ändå känner mig extremt stor för varje tugga som tas. Jag var arg för att jag får ångest när jag äter, trots att jag vet att jag gör helt rätt när jag gör det. Jag var arg för att jag känner mig misslyckad för den långa kampen jag fått kämpa, men ändå inte nått ett tillfrisknande. Jag var arg. Jag var arg för så mycket som är relaterat till den här äckliga sjukdomen. 
 
Hon frågade mig: ”Men Anna, kan du inte titta på alla andra. De äter. De är normala. De känner inte att någon självdisciplin tappas bort när det bjuds på en bit kladdkaka. Förstår du?”
 
Jag svarade att jag förstod, men att ätstörningen inte vill vara som alla andra. Man vill vara bättre än alla andra. Man vill ha disciplin och kunna hålla den disciplinen. Man vill ha kontroll och struktur. Känna att en gör som man planerat. 
 
”Och vad har du fått genom att försöka bli bättre än alla andra?” En himla massa ångest och tre år i en fåtölj på psyket”. Hon är snäll, men rak. Jag väcks av det och ångesten täcks av det. Jag har inte varit bättre än alla andra. Jag har ägnat så extremt mycket onödig energi på att underhålla ätstörningen genom att söka den berömda disciplinen, men ändå aldrig nått den. Jag har istället känt mig misslyckad och söndermalen.
 
Vi ställde oss framför spegeln och kramades. Hon sa att det inte var någon skam över mig och att jag skulle titta in i spegeln och säga att jag nu försjutton ska bli frisk. Jag tittade, men inte på min kropp. Jag tittade på mina läppar som formade orden om att jag nu försjutton ska bli frisk. Sedan gick jag därifrån med ett leende på läpparna och en fjantig eurovision låt i lurarna. 



Roses | via Tumblr
Roses | via Tumblr
RSS 2.0