www.katrinarosales.se www.chawo.blogg.se

OM ATT FÄSTA BLICKEN.

Ibland får livet en märklig omogen smak. I mitt fall är det ätstörningen som lätt kan ge det någon slags syrlig underton. Beskan är mindre behaglig och får en lätt ur fokus. Känslornas nuvarande ramaskri sätter upp en dimma för det långsiktiga målet. 
 
Det är målet som är det centrala. Det viktiga. Bränslet för framgång. Målet är det enda man kan, ska och måste fokusera på för att ta sig igenom den kvävande dimman. Det finns flera av dem, men ätstörningen är en av djävulens förklädnader och det är lätt att slås ned av den. Den sätter upp hinder efter hinder för varje given situation, men vi måste fortsätta sträva efter målet. 
 
Vi slösar så mycket energi på att lösa upp varje problem och varje situation vi möter, men vi behöver inte det. TRO på målet. Inga tvivel. Målet ska bli verklighet och det ska ske för att DU väljer det. Posten finns i brevlådan & det gör ditt mål också. Gå och hämta det och håll fast vid det. 
 
I detta fall kommer andra och mindre problem lossna längs vägen, även om ditt mål inte har med dessa problem att göra. Dina småproblem kommer att falla av & de som inte gör det kommer att göra det när du håller fokus på målet. 
 
Snegla inte på ditt förflutna & sitt inte fast i nuvarande problem. Känslor kan ljuga och din verklighet likaså. Jag får inte lita på de osmakliga känslorna. Jag måste både välja och svälja rätt, även i en tuff tid som denna. 
 
Håll fast. Allt ditt fokus ska vara framåt. Det är din drivande kraft. OBS. Det är inte du som ska lösa alla problem. Ansvaret ligger inte på dig, men beslutet om att ta stegen framåt gör det. Sätt upp ett mål och gå mot det. Gå NU. Imorgon är det inte för sent, men imorgon har du en kortare väg att gå om du börjar röra dig framåt idag.



 

SANNINGEN OM OSS.

Orden och jag står i nära relation till varandra. Jag gillar dem och har stor respekt för dem. De kan tala och de besitter makt, vilket är på både gott och ont. Det är en fröjd att få ett ord som talar in till det där rummet i hjärtat som behöver påfyllnad. 
 
Jag har inte haft möjlighet eller ork att processa allt vackert jag hörde i USA, men det fanns några få ord där som talade lite extra till mig, och som har marinerats in i mig från den stund då jag lämnade platsen där jag hörde dem. De där guldkornen har varit det som hållit dessa veckor av prövning uppe. Det som jag mediterat de senaste dagarna har framförallt varit - you are born from the beauty. 
 
 
Det är något som vi säkert redan har hört, men något som jag tänkt som något så banalt att det runnit av direkt. Detta för att jag inte förstått innebörden av det. Jag har funderat och tänkt och förundrats över vilken oändlig kraft det ligger i dessa ord. Vi är födda från något vackert. Det är grunden som bär skönhet och inte vi. Vi har blivit tilldelade rollen som vackra, för att fundamentet som vi står på är det, och det är fundamentet som forcerar skönheten till oss. Från den sköraste och svagaste till de ledsna, bittra, förtvivlade, tacksamma, glada, och djupt rotade är sanningen att födelsen gjorde oss vackra. Vi kan förändra, men sanningen om oss kommer aldrig att förändras. 
 
Det som sker under förändringen är inte ett kvitto på om du lyckats bli den som du önskade att du skulle bli eller inte. Det är en flykt från en felaktig sanning i våra liv. En flykt som vi värderat högre  än att försöka nå förståelsen av det enklaste av enkla och det som är grundläggande för våra liv -  born from the beauty.  
 
 
 
 

KAMPEN

De senaste dagarna har varit som att hålla andan och intala mig själv om att luften aldrig kommer att ta slut, men sanningen är att den gör det. Luften tar slut och livet kommer ikapp. Livet når en och man blir både tagen, skärrad och lättad. Lättad för att man får andas och lätta på trycket. Lättad för att man får låta andetagen tas och låta tårarna sköljas ur. 
 
Tagen och skärrad för att man får känslan av att tårarna härstammar från något så smutsigt att de inte ens förmår rena det. De försöker så hårt. Tårarna försöker rena och hela, och de utför sin uppgift utan att börja vela. De vill oss väl, men ibland behöver de bytas ut, för att nytt och renare medel ska omvandlas i oss. Det gamla åker ut, i lättnad, men också i oro för att de nya kanske inte heller kan fullborda sitt verk. Kommer det att bli bra?
 
Ovissheten är en oro. 
 
Jag tror att det kan bli bra. Jag tror att vi kan bli rena och hela på insidan, tillsammans med tårar som vill bli till våra fräscha vårar. Det går, men det är en kamp. En kamp som gör att jag nu känner mig både slut, förvirrad, latent och lite inkompetent. Det är konstigt att på en och samma gång känna en tacksamhet och frid inombords i ena hörnet, för att i nästa vara helt mörbultad och lamslagen. 
 
Slagen är hårda. Kampen är tuff. 
 
I väntandet kan vi bara hoppas på hoppet som säger att det verk som under tiden händer i oss är större än det hårda utanför som kommer mot oss. 
 
Roses | via Tumblr
Roses | via Tumblr
RSS 2.0