www.katrinarosales.se www.chawo.blogg.se

VANILJROSTADE PERSIKOR MED PISTAGESTRÖSSEL & EN KÄRLEKSFÖRKLARING.

När någon som man tycker om väldigt mycket ser urlakad och omtöcknad ut förvrids mitt hjärta. Mammor äger, men det är svårt för mig när deras inre alltför mycket väger. Efter en alldeles för lång arbetsdag för henne igår med inslag av både det ena och det andra kände jag att jag var tvungen att göra något för min mamma. När jag sedan klev upp idag klockan tjugo i nio och MIN mamma låg kvar i sin säng, så visste jag precis vad jag skulle göra. Frukost. 

Det finns få saker i denna värld som väcker så mycket glädje i min mamma som bröd. Och. Choklad. (Yep - my carblove is genetically explained), så min första tanke var scones, men när jag såg två perfekta persikor i kylen var det som jag visste precis. Ugnsbakade persikor. Mindre ansträngning för min förkylda kropp, men minst samma fantastiska resultat. 

Och WOW så goda de blev. Kom igen människor. Ta er kraften och visa uppskattningen.

Gör detta oavsett hur de ser ut. Man vet inte vad som gömmer sig där inne. Jag kollade på ett avsnitt av djävulsdansen på SVT play igår, där det handlade om anhöriga till barn med psykisk ohälsa, varav det var en mamma till en flicka med anorexi. Jag satt & grät & grät & grät. Jag har aldrig riktigt kunnat se det från det andra perspektivet. Det var nyttigt, men det gjorde ont. SÅ gör något fint, oavsett vilken situation ni befinner er i. 

Min mamma är hon som ställer mynta i trappuppgången för att grannarna ska få någon nasal njutning på vägen in.
Min mamma är hon som alltid har en kanna med iste eller flädersaft laddad i kylen, för att fråga de som snabbt tittar in om de vill ha något att dricka.
Min mamma är mamman som inte unnar sig själv för att hellre unna andra.
Min mamma är hon som inte vet hur man spelar minigolf, men som är villig att sitta uppe en hel natt för att ta reda på hur man löser så svåra ekvationer att vem som helst sedan kan spela sig igenom gymnasiematten. 

Min mamma är hon som står kvar när min ilska bombarderar henne med slag, och som lägger sig ner bredvid mig för att klappa om mig när ångestens tårar har fört mig till golvet.

Min mamma är hon som kunde boka in städdejter med mig för att städa den lya som jag fick förmånen att leva i (& under tiden fråga mig om det verkligen var okej om vi inte passade på att frosta ur frysen den här gången heller) 

Min mamma är en försmak på himlen här på jorden och som är värd världens godaste frulle. Det är din också. Show your love.

( & Larisa, om du läser detta, så TACK!)

VANILJROSTADE PERSIKOR:
 
- 2 tsk kokosolja - 2 msk lönnsirap - 3/4 tsk vaniljpulver - 2 persikor, mogna men fasta - 
 
Sätt ugnen på 200 grader. Dela persikorna på mitten. Blanda ihop de övriga ingredienserna. Lägg ner persikorna och rör runt. Lägg de på en plåt med bakplåtspapper och grädda i cirka 25 minuter. 
 
PISTAGESTRÖSSEL:
 
1 msk pumpafrön - 1 msk sesamfrön - 50 g pistagenötter - 50 g mandlar - 1 msk rårörsocker - skal från 1/2 apelsin - 1 msk kanel - 1 tsk kardemumma - 
 
Riv apelsinskal. Rosta nötter och frön. Blanda ihop med kryddorna och sockret. 
 
Servera persikorna med vaniljkvarg/valfri kvarg eller tjockare youghurt & strösslet. ENJOY!
 

LÅT MIG FÅ BYGGA RAMPEN I FÖRVÄNTAN, MEN OCKSÅ I SORG.

Den senaste tiden har det skapats ny glädje och nytt liv, men också sorg och saker som gör det tungt att ta mina kliv.

Tidigare har vi varit styrda. Min årskull och jag. Nu är vi inte styrda. Vi är fria, men jag är inte fri. Jag är sjukskriven.

Jag är sjukskriven, med en sjukdom som jag tror är djävulen själv.

Känslan av att stå bakom ett fönster och titta ut, med undran om min position här inne någonsin kommer att ta slut, är sådant som kväver glädjens krut.

Anledningarna kan räknas till tiotusen för att man ska arbeta sig ut, om än inte många fler, men ändå kan jag under tiden inte alltid stå här och le.  Jag känner mig till och från dålig, lat och inte alls särskilt adekvat.

Det där ute liksom passerar. Jag tittar på livets väg från sidan. Jag spejar på den plats där allt & alla rusar. De rusar i lycka och i olycka, och jag undrar hur man hinner med. Jag undrar hur jag har hunnit med.  

Jag är inte med, och det är lite av en sorg. Att svara att en varken jobbar eller går bibelskola eller hjälper till i något slags familjeföretag som jag varken har eller haft smakar avvikande. Det är inte fel att det är som det är. Det är rätt, men det gör det inte lätt. Det är svårt för ett liv som stått still att arbeta sig ut till den fil på livets väg där hastigheten är 190. Man platsar inte in. Jag platsar ännu inte in.

Att stå bakom fönstret och titta ut på vägen med känslan av att inte kunna gasa upp sitt maskineri i den takt man vill är liksom ogreppbar. Det handlar om att stå still. Det handlar om att stå där andra swishar förbi. Det handlar om att starta i backe, samtidigt som man inte ska vrida på sin nacke.

Att titta tillbaka och fundera över varför jag inte lämnade in mig och mitt enerverande tankeflöde på besiktning för länge sedan, eller ångra små petitesser till val som jag lät bli att göra för tre år sedan tycks försvåra det hela ytterligare. Jag har stått här och tänkt på det, och grämt mig. Jag har tänkt på att jag borde varit bättre, men så får jag höra att jag kan tänka så, men att jag måste ifrågasätta då.

Kunde jag för ett år sedan? Var jag där i personlig mognad, utveckling eller omständigheter?

 

Nej.

Jag jämför mig inte. Jag är innerligt tacksam och inspirerad av vad människor och vänner åstadkommer. Vad de är med om och upplever. Det är magiskt. Häftigt. Mäktigt.

Just nu står jag still här ute, men jag är inte still där inne. Jag är på väg. Till en plats där jag aldrig varit. Jag tvingas bygga på något som inte finns. Det förflutna är förgängligt, av flera anledningar.  Jag bygger något nytt och jag bygger det än så länge i stiltje. Det börjar formas. En längtan och en förväntan. En längtan efter något som gör att jag vet vad jag blir frisk till och inte bara vad jag blir frisk ifrån. Det är okänd mark, men det kan skymtas. Än så länge är det som det är, och det måste få vara med både glädje och sorg.

I vården ska jag beskriva och förklara och berätta. Det kan jag, och ibland så vill jag, för dem och för några andra, men ibland så finns det inte så mycket att beskriva. Det liksom bara är, och det som är det tär.

Jag står utåt sett still. Det är en djävulsk sjukdom. Den fyller en med skam & äckel & obehag. Den får en att vilja fly, från sig själv och från sitt liv, samtidigt som det där inne pågår en kamp där jag tack och lov har en ramp. Det är en ramp mot ljuset, som ger mig kraft till att stå kvar, för om jag flyr och vänder om kommer jag med mitt liv aldrig få några sanna svar. Men.

När jag står här helt blottad och naken inför ondskan själv är det inte alltid lätt att ta fram svärdet, titta djävulen i vitögat och säga att NU är det nog. Då behöver man andra. Då behöver man folk som ber och som på vägen ler. Då behöver man förståelse för bygget. Rampen ut mot den verkliga vägen. Låt mig få bygga. Låt mig få bygga rampen i förväntan, men också i sorg. 

 
Roses | via Tumblr
Roses | via Tumblr
RSS 2.0