Den senaste tiden har det skapats ny glädje och nytt liv, men också sorg och saker som gör det tungt att ta mina kliv.

Tidigare har vi varit styrda. Min årskull och jag. Nu är vi inte styrda. Vi är fria, men jag är inte fri. Jag är sjukskriven.

Jag är sjukskriven, med en sjukdom som jag tror är djävulen själv.

Känslan av att stå bakom ett fönster och titta ut, med undran om min position här inne någonsin kommer att ta slut, är sådant som kväver glädjens krut.

Anledningarna kan räknas till tiotusen för att man ska arbeta sig ut, om än inte många fler, men ändå kan jag under tiden inte alltid stå här och le.  Jag känner mig till och från dålig, lat och inte alls särskilt adekvat.

Det där ute liksom passerar. Jag tittar på livets väg från sidan. Jag spejar på den plats där allt & alla rusar. De rusar i lycka och i olycka, och jag undrar hur man hinner med. Jag undrar hur jag har hunnit med.  

Jag är inte med, och det är lite av en sorg. Att svara att en varken jobbar eller går bibelskola eller hjälper till i något slags familjeföretag som jag varken har eller haft smakar avvikande. Det är inte fel att det är som det är. Det är rätt, men det gör det inte lätt. Det är svårt för ett liv som stått still att arbeta sig ut till den fil på livets väg där hastigheten är 190. Man platsar inte in. Jag platsar ännu inte in.

Att stå bakom fönstret och titta ut på vägen med känslan av att inte kunna gasa upp sitt maskineri i den takt man vill är liksom ogreppbar. Det handlar om att stå still. Det handlar om att stå där andra swishar förbi. Det handlar om att starta i backe, samtidigt som man inte ska vrida på sin nacke.

Att titta tillbaka och fundera över varför jag inte lämnade in mig och mitt enerverande tankeflöde på besiktning för länge sedan, eller ångra små petitesser till val som jag lät bli att göra för tre år sedan tycks försvåra det hela ytterligare. Jag har stått här och tänkt på det, och grämt mig. Jag har tänkt på att jag borde varit bättre, men så får jag höra att jag kan tänka så, men att jag måste ifrågasätta då.

Kunde jag för ett år sedan? Var jag där i personlig mognad, utveckling eller omständigheter?

Nej.

Jag jämför mig inte. Jag är innerligt tacksam och inspirerad av vad människor och vänner åstadkommer. Vad de är med om och upplever. Det är magiskt. Häftigt. Mäktigt.

Just nu står jag still här ute, men jag är inte still där inne. Jag är på väg. Till en plats där jag aldrig varit. Jag tvingas bygga på något som inte finns. Det förflutna är förgängligt, av flera anledningar.  Jag bygger något nytt och jag bygger det än så länge i stiltje. Det börjar formas. En längtan och en förväntan. En längtan efter något som gör att jag vet vad jag blir frisk till och inte bara vad jag blir frisk ifrån. Det är okänd mark, men det kan skymtas. Än så länge är det som det är, och det måste få vara med både glädje och sorg.

I vården ska jag beskriva och förklara och berätta. Det kan jag, och ibland så vill jag, för dem och för några andra, men ibland så finns det inte så mycket att beskriva. Det liksom bara är, och det som är det tär.

Jag står utåt sett still. Det är en djävulsk sjukdom. Den fyller en med skam & äckel & obehag. Den får en att vilja fly, från sig själv och från sitt liv, samtidigt som det där inne pågår en kamp där jag tack och lov har en ramp. Det är en ramp mot ljuset, som ger mig kraft till att stå kvar, för om jag flyr och vänder om kommer jag med mitt liv aldrig få några sanna svar. Men.

När jag står här helt blottad och naken inför ondskan själv är det inte alltid lätt att ta fram svärdet, titta djävulen i vitögat och säga att NU är det nog. Då behöver man andra. Då behöver man folk som ber och som på vägen ler. Då behöver man förståelse för bygget. Rampen ut mot den verkliga vägen. Låt mig få bygga. Låt mig få bygga rampen i förväntan, men också i sorg.