Människor. Varelser. Skapelser. Häftiga & mäktiga ting.

Levande. Helande. Givande.

Förödande. Förargade. Förtvinade.

Har idag funderat på vilka vi blir tilldelade. Vilka vi ser & mot vilka vi ler. Vilka vi kämpar för & vilka vi tvingas till. Vad vi hör, vad vi gör & vad vi bör.

Älskar att få vara del av ett större sammanhang, med en skapare som förser & tålamod ger.

Är tacksam för en skapare som sänder människor, som får en att förstå sitt värde.

Har länge sett en väldigt inspirerande kvinna i kyrkan. Helt plötsligt blir hon en av mina huvudsponsorer till mitt nya lilla livsprojekt - att börja SKRIVA på en kristen organisation i Jönköping. Jag åker imorgon & hoppas innerligt att det blir bra, men jag fick möjlighet att spontant kliva in i den nyblivna vännens liv & trebarnsmamma-livet igår efter gudstjänsten.

Att få laga mat & dela livet med en främling, men samtidigt en förtrogen är så spännande. Jag trivdes i intensiteten & tackade glatt ja till efterrätten. Jag som varit så sugen på ostkaka under långt tid slog äntligen till.

När hon skjutsade hem mig & berättade om unga flickors osäkerhet, med undran om hur man tacklar det som mamma började jag böla. Jag blev så berörd. Det kändes som de små knottarna hade flyttat in i mitt hjärta.

Vi är ensamma, men så kallade att vara tillsammans. I vardagen. I tacksamheten. I det trötta. I det stökiga. I det spräckliga. I det som är äkta. I det får vi dela & lära & hjälpa.

Församlingen. Familjen. Vi behöver den. Hjälpes vad vi i en tid som denna behöver den.