www.katrinarosales.se www.chawo.blogg.se

I EN NY TID.

Det var ett tag sedan, mest för att jag velat distansera mig från ätstörningen. Återgå, kliva ut & kliva in i livet. 
 
Dagvårdsperioden är slut och det krävde otroligt mycket krut. Jag har testat på olika behandlingsformer tidigare, men dagvården är nog en av de få som faktiskt bitit på mig. Jag bär med mig otroligt mycket och har så mycket att processa, men också att ta vid och leva efter.
 
Jag har länge levt med ett tons övervikt i själen, som tagit sig i uttryck genom flera kilos undervikt i kroppen. 
 
Jag är inte frisk, men jag har en helt annan förståelse för hur det är att vara sjuk. Dagvården har hjälpt min förmåga att ifrågasätta och fästa min blick på det jag tycker är viktigt i livet. Jag kategoriserar inte mat på samma sätt och jag kan skippa en promenad. Jag kan börja stå upp för mig själv och skäms inte på samma sätt för att min kropp finns med i ett sammanhang. 
 
Det har hänt mycket viktigt, men det viktigaste av allt är att jag inte längre sätter min identitet i ätstörningen.
 
I dagvården blev jag sedd. Jag fick variation på måltider. Jag träffade stöttande personal där de flesta såg en som en likvärdig. Jag fick säga ifrån. Jag har lärt mig så mycket på så många områden, som exempelvis att vi ser vad vi letar efter, att vi sover 1/3 av våra liv, att validering handlar om att ta hand om sina känslor & att det är LIVSVIKTIGT, att äta falukorv med mos, att jag borde öva upp mina minigolf-skills innan jag skaffar ungar & att jag måste gå upp i vikt om jag ska ha några. 
 
Jag har skrattat. Jag har gråtit. Jag har blivit utmanad. Jag har accepterat att mitt liv ser ut så som det gör, men att jag på denna jord ändå hemma hör. 
 
Sedan finns det mycket jag hade velat förändra om jag hade varit den som fick bestämma. Hur en del behandlare väljer sina ord innan de kommer ut, hur hård man är, hur man måste försöka göra miljön så segrande som möjligt, hur man trycker på vissas ömma punkter mer än andras, hur man tacklar överdriven träning, för det blev till slut så att jag blev så påverkad att jag en period räknade varje steg jag tog där inne. 
 
Nu väntar en ny tid för mig. Jag är inne i en helt ny tid. Just nu i ett mellanläge, där jag ofta ställer mig frågan om vad som är friskt och vad som är sjukt. Jag har haft mycket tid sedan jag slutade dagvården och funderar mycket på vem jag är i relation till ätstörningen. 
 
Jag älskar att promenera, men är det regelstyrt eller principstyrt? Avstår jag för att jag inte är sugen eller för att jag intalat mig att suget ska vara släckt? Väljer jag en lättare lunch för att jag vet att jag ska äta något utmanande till middag eller för att jag inte är så hungrig? 
 
Vad är jag? Vem är jag? När är jag frisk & när är jag sjuk? 
 
Jag lunchade med farmorn/behandlaren igår, som sa att vi måste se upp, för ätstörningen fyller fortfarande något slags behov hos mig. Det fick mig att förstå att jag måste komma underfund med frågan om vad ätstörningen faktiskt fyller för behov i mig.
 
Det finns så mycket kvar att lära & upptäcka. Så många strider kvar att bekämpa & uthärda. Så många känslor & skratt som måste väckas till liv. Så mycket fokus och benhård vilja kvar som krävs för att arbeta sig fri. Så mycket acceptans och distraktion för att hålla i ätandet vid liv och kroppsförändringen igång med fortsatta framåtkliv. 
 
Men. Någonstans i henne såg jag ett leende som hon försökte svälja, för i mig, där inne, i det tuffa, i det trasiga och i det trångsynta hålet där ätstörningen bevarar en del av mig börjar det som varit dött att ta små korta andetag. Jag börjar se något nytt. Jag börjar få se att det kanske får bli min tur nu. Jag börjar få andas liv. 
 
Den här gången får det inte bli till konstgjord andning. 
 
 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Roses | via Tumblr
Roses | via Tumblr
RSS 2.0
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo