Något som sägs här och där är att jag inte kan äta för andra. 

Men. Jo. Det kan jag. 

Det kan jag. Ibland måste jag. Jag måste hålla fast i det genuina. Orden från andra som säger att jag kan. Orden som säger att jag blir stenhårt trodd på. Orden som kommer från folk som tror på mig när jag inte är förmögen att tro på mig själv. Stunder då hopplösheten attackerar. 

Det är orden. Orden från andra som gör att jag flera gånger om dagen sätter mig vid de olika borden. 

Jag vet inte om man säger att jag kan bli frisk för att trösta mig eller inte. Det kanske är en lögn, eller så är det inte det. Bara en ovisshet. En ovisshet som kanske gör lika ont för de runt omkring mig som för mig själv. Oavsett vad det är som får några att inte lägga av har det påverkan på mig. 

Ibland kan jag inte för mig själv. Jag känner mig för äcklig, skamlig & söndertrasslad. Ibland säger sjukdomen att jag inte är värd den. Maten. Maten, eftersom den strålar ut ångest till varje organ när den ligger i magen. Ett mycket träffsäkert organ är huvudet. När mitt eget huvud inte tillåter min kropp, då måste jag låta andras huvuden tillåta den. Annars blir det lätt fel. 

Jag kan inte bara få äta för mig själv. Det är jag som är sjuk & i skov är det vad jag är. Helt fast. Fången, liksom paralyserad. Jag trodde inte dessa perioder existerade längre. Den senaste veckan har jag fått bekräftat för mig att de gör det. 

Det jag gör då är att försöka. Jag försöker. Jag försöker för att andra vill att jag ska försöka. Jag försöker för de som länge kämpat. Jag försöker och äter för de jag ännu inte träffat. Jag försöker för de som jag är kallad till att någon gång få förändra. Jag försöker för de som är vill mig väl. Jag försöker för de som lider lika mycket av min situation som jag. Jag försöker, och i stunden gör jag det för andra. 

Det är bättre än att inte försöka alls. 

 

Riktigt riktigt rugigt kallt, men jag lyckades dumpa den nyfunna kärleken (min överlevnad), jackan, för några kort.

 

 

Nu ska jag ta och avveckla detta. Alldeles för sent. Smart som jag är lyckades jag glömma nyckeln hemma, så den blev inlåst och fick stå lite halvobekvämt utanför portdörren, men insåg rätt snart att det var för kallt för att ha en sån där romantisk natt med mig själv under stjärnhimlen. Mannen i hushållet som jag hyr in mig hos fick alltså springa upp i kallingarna 00.00. Bra jobbat från min sida.. Funderar på hur jag ska ta och gottgöra detta. En vink & hejdå. Vi höres!