Jag vill bara klargöra att anorexia nervosa är en SJUKDOM. En sjukdom som det behövs finnas en stor respekt för och som man inte självdiagnostiserar sig till. Det är en sjukdom som krossar drömmar. Det är en sjukdom som vill förgöra relationer. Det är en sjukdom som förvrider verkligheten. Det är en sjukdom som har en kapitulerande effekt. Det är en sjukdom som är beredd att sätta stopp för precis allting. Det är en sjukdom som gör att den sjuke inte kan leva sitt liv och det är en sjukdom som tar DÖD på liv. 

 

Anledningen till att jag skriver detta är INTE FÖR att folk ska tycka synd om mig. Jag skriver om detta för att det är en SJUKDOM och ett rent HELVETE och för att alla inte verkar förstå det.  

 

Jag insåg för några dagar sen att det till viss del beror på att 1. Folk romantiserar den här sjukdomen 2. Kanske inte vet vad den egentligen innebär.  

 

Att vara sjuk i anorexia är att inte kunna leva sitt liv, för det är en sjukdom som stoppar liv. Det går till en viss gräns. Jag tog mig igenom gymnasiet på ren och skär viljestyrka, med stöd runt omkring, men folk ska veta att det var knappt. Någonstans tar det stopp. Det gör det för alla som lider av den här SJUKDOMEN. Det går inte att ha anorexia och klara av saker åt höger och vänster. Till slut säger det stopp och om inte du gör det så gör vården det åt dig. 

 

Att folk går och har ”hobbyanorexi” gör mig både trött och ledsen, för det har tidigare gjort att jag känt mig oerhört otillräcklig. Varför kan inte jag springa den där halvmaran och varför orkar inte jag med att göra allt som jag vill? Varför får inte jag börja på utbildningen som jag kom in på? Varför kan jag få ångest så djup att mamma får vagga mig i sin famn en timme när det slår till riktigt hårt? Hur kan folk palla orka med att vara glada och energiska och härliga och långt ifrån besvärliga efter en "panikattack"?

 

Det får mig att känna mig otillräcklig. MEN. Det gör också att människor runt omkring får upplevelsen av att det är någonting som det bara är att ”rycka upp sig ifrån”. Det får även många att bli frustrerade av att man håller på med sina ”tramserier." Men. NEJ. 

 

Det är inte JAG som satte mig i den här situationen. Då hade jag ryckt upp mig för länge sen. Då hade jag inte haft en ätstörning. Det är en SJUKDOM. Så förbaskat illa som jag skrev om tidigare om allt vad den gör, och jag kan skriva tio sidor till om det. 

 

När jag styrs av min sjukdom skadar jag mig själv och jag skadar min omgivning. Jag blir fruktansvärt elak och trots att jag exempelvis har en mamma som har fått den fantastiska förmågan att älska villkorlöst och som efter en stund kommer och säger: ”Förlåt. Det är inte dig jag är arg på. Det är sjukdomen.”, så tär det på henne och det tär på mig som blir någon jag inte är av sjukdomen. 

 

Personer som hör någon säga att man har en ätstörning eller som skrollar förbi något på sociala medier ser vad som är där, men INTE vad som händer bakom kulisserna. Det gör inte ens ni som läser det här, trots att jag visar upp en så ärlig bild som möjligt av hur det kan vara. 

 

Det här livet är begränsande och nedbrytande och folk måste förstå det. 

 

Det är ungefär som att en förälder tar med sin knott till affären på en lördag och låter barnet öppna godislådorna för att lukta. Föräldern ger knotten tillåtelse till att plocka ihop en påse. De går fram till kassan och plockar upp alla varor förutom godispåsen. Den lämnas kvar i korgen. Ungen frågar varför och föräldern säger att det är lördag, men att vi sparar godiset till nästa gång. Nästa lördag går de till affären igen.

 

Samma procedur som förra lördagen uppstår och knotten ser alla andra barn få godiset som de blivit lovade på lördagen. Nästa lördag ser det likadant ut igen och nästa och nästa. Vi tycker synd om knotten som aldrig får sitt godis, men om tio minuter har vi glömt det. Vi ser inte vad som händer med barnet därhemma och hur psykiskt nedbrutet det blir för varje vecka som går. 

 

Att leva med en ätstörning är att inte få vad man har kämpat för, för att man är sjuk. Utåt sett kan man se barnet och tycka synd om det, men man har ingen aning om vad som försiggår där inne. Att barnet sedan träffar någon snällare människa som ger barnet vad den lovar är fantastiskt, men då börjar en process av att successivt bygga upp knotten igen. Det kommer ta tid innan ungen vågar ta för sig. Det kommer ta tid för personen med anorexia innan han, hon, hen, den, vågar ta för sig av livet.  

 

Nu känner jag mig halvt förskräcklig som skriver detta, men jag är både trött på dömande och på att en sjukdom så allvarlig som denna framställs som någon slags accessoar, så jag tar mig rätten. Jag tar mig rätten att säga att anorexia nervosa inte är en fas. Det är en sjukdom.