Det är rätt hårt skadat på grund av ätstörningen och jag fastnar alltid i att för länge fundera på vad jag ska göra med det. Så länge att jag i våras fick kommentarer om att jag skaffat så fin homre, ombre, vad nu än stavningen är. Det var en ofrivillig ombre. Det var en ombre som blev till av att jag inte slingat håret på 11 månader. Det slutade med att jag åkte till USA med ofrivillig ombre och kom hem med ofrivillig kycklinglook efter en hemmafärgning. Det var som att gå in i andra andningen, för att överhuvudtaget klara av allas kommentarer om hur fint jag hade färgat håret. Det tyckte INTE jag. HAHA!

 

Nu är jag i den där svängen igen, om vad jag ska ta mig till med det tunna risiga håret. Det känns inte särskilt skonsamt att bleka det. Jag har funderat på att lägga i någon chokladbrun färg som matchar mina ögon, men jag vet inte riktigt om jag vågar. Det var senast i åttan jag var brunett. Tiden går (!!!). Sedan måste jag kapa av en rejäl bit också och har egentligen varit inställd på att göra det ända sen skolavslutningen, men då är jag i valet och kvalet om vilken färg jag ska ha ser ni.. 

 

Jag har flera vänner som kapat av sina manar eller förfinade fjun till axellängd och jag tycker det är sådär riktigt ruggigt snyggt, men om jag ska ha den längden som jag förövrigt inte vet om jag passar i, vill jag gärna ha det ljust. Tanken på att både kapa håret en rejäl bit och bli brownie drar igång pirrandet i magen - ett tecken på att man ska göra det?! 

 

Käre tid. Vi får se vart det här slutar. To be continued!