EN VACKRARE VARDAGSINBLICK.
Åh. Jag har haft en sån där dag då man känner sig så oerhört levande. Klockan är över tolv, men till och med mamma dansar omkring här i sin morgonrock till världens mest sköna indiska musik (london thummakda) på det knakande vardagsrumsgolvet, för att jag är så glad (det humöret har väl inte bubblat över den senaste veckan kan man väl säga) och för att jag spontant precis ätit lindorkulor till kvällsmål med världens saftigaste persimon.
Trots att det är en del diskussioner och bråkerier när jag är hemma är jag så tacksam för att få dela mina jönköpingsfria dagar med henne. Varje dag är milt uttryckt ett äventyr. När jag tillsammans med Hedda & Hanna precis klev upp i vår trappuppgång var det som att resa jorden runt på tre våningar. Grannarna har blivit smittade av hennes något innovativa förmåga att smycka trappuppgångar och därför spritt ut stora växter, som ser ut som palmer på våning två.
Mamma gick loss och inspirerades av hawaiitemat, men tyckte att det var värt för besökarna att också få uppleva något slags vinterklimat, så på nästa våning hade hon placerat en minigran i någon vas och placerat stora ljus och pynt runt hela arrangemanget. Tanken var fin, men det liknade mest en begravningsplats.
När hon hörde att vi kom uppför dörren sprang hon ut och väckte nästan hela grannskaran med sina stolta ord: ”VISST HAR JAG GJORT DET FINT?!” Vi började gapskratta alla tre och till slut fick jag ur mig: "Jo, förutom att det ser ut lite som en kyrkogård..”
Jag får till svar: ”Jo, jo. Jag vet att vintern kan se lite dyster ut Anna, men det är därför jag har placerat några plastorkidéer utanför vår dörr, för att visa att vi är tillbaka på ett varmare klimat, här hos oss”. (Nästa våning).
Jag tror vi stannar där. Det blev en lång inledning. Jag får se till att plocka undan innan det hinner komma fler gäster. Glädjen beror egentligen inte fullt ut på mamma (sorry), utan på att jag idag rätt så oplanerat in i minsta detalj spenderat en dag på det gyllene varuhuset Ullared. Det var nog inte varuhuset i sig som hade någon stärkande effekt utan de tre vidingsjövännerna och Gustaf som spred skratt omkring mig vart jag än gick fram. Det blir liksom oerhört lätt att hantera det som är svårt i dessa människors närhet.
Jag hittade några få, men väldigt bra och prisvärda saker och känt mig SÅ FRI i hela ätandet och med fri menar jag inte att jag ätit mindre än en mus. Jag åt bra, trots att min hunger inte varit existerande större delar av dagen. På kvällen blev den dock det och det är ännu ett tecken på att Gud varit så bärande hela dagen. Det går lättare att äta när man är hungrig tycker jag (och alla som är friska också tror jag).
På hemvägen blev klockan alldeles för mycket innan någon middag blev möjligt. Vi befann oss bland tallskogar och letade febrilt efter en toa till little miss Ställborn. OCH i den stunden var min blåsa lite mer prioriterad än att jag skulle ha mat i magen. När vi sedan kom ut till civilisationen och de andra tjatade om vilken snabbmatskedja vi skulle äta på kändes det som min hunger helt plötsligt nått avgrunden och fick mig att ryta: ”JAG SKITER I VAD NI TYCKER. STANNA NU OCH GE MIG DEN STÖRSTA FÖRBANNADE HAMBURGAREN NI KAN HITTA.”
Då blev det tyst.
& Jag som inte är överförtjust i kött, om det inte är i köttfärsvarianten åt nog sedan bland den största burgaren Max hade. Det var hamburgare och bacon och ost och dressing och allt OCH jag har ALDRIG njutit så mycket av en i mina ögon relativt slafsig hamburgare. HAHA.
Nu ska jag sträcka ut i någon yogaposition med förfjantat namn och lägga mig. Och vänner. Denna dag går förskjutsingen till världshistorien.
& en bild från Gustafs instagram!
