Jag känner mig stabil och fast, rädd och ensam, förväntansfull och färdig på samma gång. Första fokus för mig är att bli frisk. Fullt frisk. Jag känner mig bättre och klarare i huvudet än på länge. Det senaste halvåret har vänt på hela ätstörningssteken och jag förstår vad som krävs både psykiskt och fysiskt på ett helt annat sätt. Jag förstår också att det är nästintill omöjligt att kombinera studier med tillfrisknande. Det är ingen skam att dra ner på tempot under tiden, men om en inte har gjort det på vägen får man göra det vid mållinjen. Sätta stopp och sätta sig själv först. Det är mitt livs nästa uppgift. Jag kommer att få offra min tid och min livsplanering för ett tag. Det känns fint att ha sin kommande tid lite planerad och fasansfullt jobbigt för att alla andra redan kommer att ägna sig åt det som de vill.