Jag kom totalt piss-arg på ätstörningen till dagens session med kruttanten. Jag var arg för att jag måste äta yoghurt med högre fettprocent. Jag var arg för att jag bara får dricka en massa näringsdrycker. Jag var arg för att jag är så svag, men ändå känner mig extremt stor för varje tugga som tas. Jag var arg för att jag får ångest när jag äter, trots att jag vet att jag gör helt rätt när jag gör det. Jag var arg för att jag känner mig misslyckad för den långa kampen jag fått kämpa, men ändå inte nått ett tillfrisknande. Jag var arg. Jag var arg för så mycket som är relaterat till den här äckliga sjukdomen. 

 

Hon frågade mig: ”Men Anna, kan du inte titta på alla andra. De äter. De är normala. De känner inte att någon självdisciplin tappas bort när det bjuds på en bit kladdkaka. Förstår du?”

 

Jag svarade att jag förstod, men att ätstörningen inte vill vara som alla andra. Man vill vara bättre än alla andra. Man vill ha disciplin och kunna hålla den disciplinen. Man vill ha kontroll och struktur. Känna att en gör som man planerat. 

 

”Och vad har du fått genom att försöka bli bättre än alla andra?” En himla massa ångest och tre år i en fåtölj på psyket”. Hon är snäll, men rak. Jag väcks av det och ångesten täcks av det. Jag har inte varit bättre än alla andra. Jag har ägnat så extremt mycket onödig energi på att underhålla ätstörningen genom att söka den berömda disciplinen, men ändå aldrig nått den. Jag har istället känt mig misslyckad och söndermalen.

 

Vi ställde oss framför spegeln och kramades. Hon sa att det inte var någon skam över mig och att jag skulle titta in i spegeln och säga att jag nu försjutton ska bli frisk. Jag tittade, men inte på min kropp. Jag tittade på mina läppar som formade orden om att jag nu försjutton ska bli frisk. Sedan gick jag därifrån med ett leende på läpparna och en fjantig eurovision låt i lurarna.