"LÅT DET TA DEN TID DET TAR"
Jag är i ett stadie där jag vill äta. Jag har våndats över beslutet jag tog om att plåga min kropp, för att den i nuläget inte är så mycket att ha. Jag tackar den för att den fortfarande vill ge mig en chans efter allt jag utsatt den för, men jag vill att processen ska gå fortare. Jag vill att den ska vara någon att räkna med mycket snabbare än vad den själv vill, vilket egentligen inte är särskilt underligt med tanke på att jag, dess förvaltare, inte varit någon att räkna med under alltför lång tid. Det tar tid att bygga upp tillit. Det tar tid att bygga upp en person. Det tar tid att bygga upp en kropp.
Jag pendlar mellan att vilja ge upp för att jag vill vara den jag varit tidigare NU, och att vara megamotiverad till att faktiskt ta mig dit. Igår var en dag kantad av otillräcklighetskänslor, men så fick jag orden ”låt det ta den tid det tar”.
Det var som om våndan ville ve sig för ett tag. Jag förstod att acceptansen är det enda vapen jag kan ta till för att uthärda det här. Jag måste fortsätta vila. Jag måste fortsätta äta. Jag måste fortsätta att dra ner på tempot. Jag måste låta allt få ta den tid det tar. Tid tar tid.
Jag längtar efter en stark kropp och med det menar jag inte att jag ska bli någon fitnessfanatiker som trycker fyra ägg till frukost och som lägger livet åt sidan för att pussla ihop planeringen för mina magrutors bästa. Jag vill ha en kropp som är att räkna med och som tillåter mig att göra det jag vill utan att slå bakut. Inga krav. Ingen ångest. Ingen hets. Bara jag & min kropp. Bara jag & mina behov. Bara jag & den som vet vad jag behöver.
& en tillbakablick för att se att det faktiskt inte är helt hopplöst.
