DET SKA INTE VARA BEKVÄMT.
”Låt din medicin vara maten och låt maten vara din medicin” är en mening som återupprepas varje gång jag träffar min gamla kruttant till terapeut.
Flera personer, inklusive jag, gör det ofta väldigt svårt för oss själva. Det är inte bara att äta för en ätstörd person, men att äta är den enda utvägen. Det är inte svårare än så.
Det ska helst vara som en tänkt och det får absolut inte uppstå några förändringar. Hungern ska finnas där och mättnaden får inte bli för påtaglig. En bit extra av någonting finns inte med i huvudets schema och något som innehåller socker är enligt ätstörningen en synd som den glatt lägger åt sidan, men om man ska ha tillbaka livet handlar det inte om någonting annat än att ÄTA. Det handlar inte om rymdfilosofi. Det handlar om kroppens behov. Fysiska som psykiska. Riktigt viktiga sådana.
Inträdet till det friska livet är inte särskilt enkelt eller behagligt. Inte alls. Den senaste veckan har jag ställts på min spets. Jag har fått äta (världens godaste) vegetariska lasagne varje dag i en vecka, trots att jag vid några tidpunkter helst velat slänga ut den genom fönstret och springa därifrån. Jag har utmanat mig med en liten bit kladdkaka och trott att det varit nog, men ändå behövt äta kvällsmål nummer två klockan halv ett på natten när jag klivit innanför dörren.
Varför? Inte för att jag känt för det. Inte för att jag har varit bekväm i min kropp. Inte för att jag ser min kropp som underviktig. Inte för att jag rört på mig extra mycket. Inte för att ångesten inte har velat kväva mig många gånger och gjort så att jag brutit ihop på toan när ingen sett.
MEN, för att det är den enda utvägen.
Du kan inte plocka delarna som är bekväma från tillfrisknadsprocessen om du vill bli frisk PÅ RIKTIGT. Det funkar inte så. Jag har testat vartenda koncept, men ändå varit sjuk i flera år nu. Jag kan med 100 % garanti säga att det inte funkar om du gör det på ditt eget vis.
Det handlar om att äta och göra det när man egentligen inte vill. Det är inte mycket mer komplicerat än så.
