OM ATT FÖRÄNDRA FÖR ATT FÖRHOPPNINGSVIS FÖRBÄTTRA.
Det har gjorts en ökning i matschemat och jag känner mig lite nedslagen. Jag visste att det skulle komma. Jag visste att det behövde komma. Vikten har stått still alldeles för länge och om jag ska komma framåt behövs en viktuppgång oavsett hur mycket eller lite jag själv kan förstå det. Jag vet. Jag vet det så väl, men ändå är det så tufft. Jag hade vant mig vid de förra mängderna och började känna att maten var enklare, vilket förklarar att en ökning innebär motstånd.
För att bygga muskler kan man inte träna med samma motstånd hela tiden. Kroppen vänjer sig och en står rätt still efter ett tag. Bekvämt? Ja. Utvecklande? Nej.
Det är nästan jobbigt att vara så medveten om att det jag gör är rätt, när det ändå känns så förbannat fel. Känslorna spelar mig ett spratt. Det känns som om jag äter exakt precis hela tiden.
Det krävs så mycket mat för att bli frisk från en anorexi. Mer än vad en person som inte levt med en ätstörd person kan förstå. Jag vill att den här resan ska ska ska ta slut. Helst igår.
