Igår kände jag att det var nog. Jag kände att det var så nog. Jag orkar inte dra ut på tillfrisknadets livslängd längre. Jag måste bli frisk och jag måste bli det snart. Operationen kom för att göda ätstörningen. Några få dagars dispans från det normala schemat och så har hjärnan fått sina konstgjorda felaktiga farliga bekämpningsmedel för att kunna sätta igång. 

 

Det är väldigt lätt att välja det som inte är rätt, när det finns förutsättningar för det. Med min opererade mage som lätt gjort mig illamående och/eller aldrig hungrig har det varit riktigt tufft att komma in rytmen och ge skördetröskan bensin till att skövla bort ätstörningens kvarlevor. Chauffören har med andra ord tänkt att det är så lite bensin i tanken att man lika bra kan passa på att vila och ge ätstörningen lite utrymme. 

 

Jag har tänkt att jag kan gå ner lite i vikt för att förminska ångesten och få mer tid att vänja mig vid min kropp, men igår när jag tänkte på framtiden kom jag också att tänka på att ätstörningen inte får kliva med in i den. Att stanna och ta paus (gå ner i vikt) är fel. Det är ont. Det är onda tankar och det leder till onda resultat. Vem försöker jag lura?  

 

I slutändan bara mig själv.

 

Jag kan må dåligt över att jag inte lyckats. Jag kan må dåligt över att min ätstörning är kvar när andras försvinner. Jag kan må dåligt över hur försvagad jag är när jag inser hur lätt jag har att falla för dess frestelser.

 

På vägen ställer jag mig ofta frågan varför? 

 

Varför är inte jag mer än detta? Varför vågar inte jag gå hela vägen? Varför har andra styrkan att härda ångesten? Varför är jag svag? Varför kan inte jag stå ut? Varför är jag ett lätt byte? 

 

Jag ställer mig dessa frågor och tvivlar på min styrka, min förmåga och mina kvalitéer. Jag blir rädd för att det inte kan bli bättre och känner mig lite som arten som blev tillägnad ätstörd vid namn. 

 

Det är tufft och att det måste få vara tufft, men jag måste sätta in nyckeln och börja om. Jag måste fortsätta framåt. Skörda. Skövla. Skala av. Alltihop. 

 

Jag måste motbevisa mig själv. Jag måste motbevisa mina tankar. Jag måste motbevisa min omgivning. Jag måste motbevisa mina behandlare. Jag måste motbevisa min mättnad. Jag måste motbevisa allting.

 

Ingen kan göra det åt mig. Det är jag och det är nu. Det måste få ett slut. Inte för att jag ska titta tillbaka och tänka på hur tragiskt många år jag förstörde, för i slutändan handlar det inte om det, om jag kom först eller sist in i mål.