Så. Jag framstår säkert som världens hejare på att gå på toaletten, när jag återigen skriver om att händelsen ägde rum när jag var tillbaka från toaletten för sisådär tredje gången på ett ungdomsmöte. Min blåsa är väldigt liten, men det är inte något jag direkt skäms för. Det är som det är, men på vägen tillbaka in i kyrksalen finns det ett antal speglar. 

 

Jag är i en period i livet där jag helst undviker varenda spegel, då jag märkt extremt stor skillnad på vilket grepp ätstörningen får om mig när de inte finns tillgängliga. Jag gick därför snabbt förbi de där speglarna och var nästan framme vid dörren när jag hör två yngre tjejer stå där och granska sig själva. Jag stannade därför upp lika fort som mitt hjärta höll på att göra. 

 

Jag vänder mig om och ser hur en tjej nästintill gråter för sina höfter och klämmer på sina lår som om det var där dagens all ångest hade placerats. Jag stod där fastfrusen i någon sekund, för att sedan öppna dörren och gå in, när det var det absolut sista jag skulle göra. Jag gick in. Jag vandrade snällt till min plats med musiken i öronen, men händelsen i huvudet. 

 

Jag har mått lite dåligt över det här de senaste dagarna. Sämre än för mina resultat på matteprovet som jag pluggat stenhårt inför, för om de resultaten spelar roll för mig, hade resultatet av att öppna munnen spelat så oerhört stor roll för dessa tjejer. 

 

Jag hade velat säga att hon som stod där med missnöjet framför spegeln inte definieras av omkretsen på sina lår, aldrig har gjort, och heller aldrig kommer att göra. Jag hade velat säga att jag stått vid den där spegeln och letat fel, när jag fann rätten genom att hålla mig ifrån den. Jag hade velat säga att hon är skapad för ett högre syfte och att det syftet aldrig förändras om hon gör det, men att den unika förståelsen för det förändras om hon gör det. Jag hade velat säga att hon är vacker, strålande och bedårande i allt. Att hennes kropp finns till för att vara för henne och aldrig emot henne. Att hennes kropp är värd att fira, för att den låter henne leva. Den låter henne leva. 

 

Jag hade velat säga att jag gjorde misstaget och att jag inte bara tappade stora delar av min ungdom, utan att jag också tappade mig själv på vägen. Jag hade velat säga att jag finner lyckan i att bli närvarande istället för att upptas av måtten på lårens frånvarande. 

 

Om jag ser henne på fredagkväll ska jag inte stanna. Jag ska gå fram. Jag ska ta orden i min mun och vara den som ser till att hon inte ska ha ångest när hon äter sin frukost på lördagsmorgon.