När jag blev utmanad till att tag i min ätstörning för första gången i mitt liv för ungefär ett halvår sedan blev jag på ett helt annat sätt medveten om att jag hade anorexi. Jag ville inte höra ordet. Det lät allvarligt. Det dånade. Det signalerade känslor hos mig. Ordet hade en klang som var både äcklande, skrämmande och främmande. 

Jag hade gått under benämningen ätstörd för en lång tid och jag hade det i min identitet, men jag vägrade att bli kallad anorektiker. Det lät för allvarligt. Att ha en ätstörning är allvarligt. Jag hade en allvarlig ätstörning och jag har det fortfarande. 

Jag har sett anorexin som en utväg för att jag inte orkat ta tag i livet. Jag har använt anorexin som ett rop på hjälp. Jag har bränt mig på livet och blivit rejält ärrad av det.

Den senaste tiden har jag fått känna av det. Konsekvenserna. De är inte roliga. De suger. Big time. Jag ångrar mig tusen gånger om för vad jag gett mig in i. Ett livsfarligt spel. Ett bettande på något som har en fruktansvärd högsta vinst. Döden. 

Gå inte in i hjärnans spelgalleria. Stanna i verkligheten. Stanna här för att reparera. Reparera dig själv. Reparera din omgivning. Reparera ditt liv. 

Det beroendeframkallande spelet gör det inte möjligt att sluta. Man satsar för att vinna, när man egentligen vinner genom att sluta satsa.