Det är inte särskilt underligt att de flesta låter almanackan ha större talan än kroppen, med tanke på att det finns en stor önskan om att återfå sitt liv och låta andras liv lugnas av att man har fått det. Problemet är att almanackan ofta förstör. Rejält. 

 

 

En ätstörd person lägger extremt mycket skuld på sig själv och det är lika illa när omgivningen gör det. Skammen är ofta oberättigad, men den har tillgång till den klarrödaste pennan att skriva med i almanackan, för att skynda på processen. 

 

Det spelar ingen roll hur fort jag eller andra vill att det här tillfrisknandet ska gå. Det som spelar roll är om jag gör framsteg eller inte. 

 

Jag har inte upplevt att det är så många personer i min omgivning som stressat mig, utan snarare försökt dämpa den stress som jag själv bär på gällande tillfrisknandet för min ätstörning, vilket jag väldigt tacksam över. 

 

Jag hade en stark vilja om att ge allt sommaren som ligger framför, så att jag kan gå dit jag blir ledd till hösten. Viljan finns kvar, men det har resulterat i att jag har MYCKET mer ångest. Det har känts dubbelt att skriva och fortsätta på söndagens lyckospår. Jag har känt mig stressad, trots att jag är glad och har frid, för att jag har ångest när jag vaknar, när jag går och lägger mig och samtliga timmar däremellan. 

 

Gårdagens samtal gav mig väldigt mycket och det var fint att det kom på min första vecka. Tillfrisknandet kan inte vara prestationsbaserat. Då ljuger man för sina behandlare och sin omgivning, men framförallt för sig själv. Ingen vinner på att tro att en person mår bättre, när det till slut visar sig att den inte gör det. Minst den drabbade.  

 

Jag ska försöka att gå emot ångesten, men det kanske också kräver att jag går förbi mitt bäst före datum, för att få bli märkt med längsta möjliga hållbarhet.