Det är som att hålla andan. Undrar vad kroppen gör och vilka tankar huvudet tänker. Kippar efter luft och känner efter. Svaren jag får varierar lika mycket som mitt humör hinner göra under tiden. Känner mig frisk. Känner mig sjuk. Känner mig levande. Känner mig ångestfylld. Känner alltihop NÄR jag väljer att känna, men får ibland bita i känslornas sura äpple ändå. 

 

Känslorna försätter mig ofta i problem, så jag försöker plocka bort dem, för vad får när man plockar bort känslorna från ett problem? En situation. 

 

Att hantera en situation är mycket lättare än att hantera ett problem. Situationen med ätandet blir hanterbar när jag väljer att göra den det. Jag kan välja att vara närvarande och glad, precis som att jag kan välja att äta och var jag gör av ångesten. Jag åt min chokladfondant på balmiddagen och dansade loss ångesten. Ibland tar den sin väg genom tårarna. Det varierar. 

 

Jag tycker ofta att det är outhärdligt och undrar hur länge jag ska känna mig nedslagen varje gång jag ätit. Det är en pina just nu. Jag befinner mig i en ny situation och jag vill hantera livet genom maten, men så tittar tillbaka på hur hårt jag har jobbat och inser att det är att bedra mig själv om jag tar till det jag alltid gjort tidigare. Min ätstörning. Min förödande snuttefilt. 

 

Jag försöker därför att underlätta för mig själv. Jag försöker att äta med andra och jag försöker att undvika att tänka på mat. 

 

Man hinner inte uppleva och ta vara när en andas hälften så mycket som den bredvid. Livet läggs åt sidan. Det är tråkigt, men kanske ännu tråkigare att falla tillbaka. Jag försöker hålla ut och göra rätt. Snart får jag förhoppningsvis lätta på trycket och lära känna mig själv. Veta vad kroppen har för sig och vilka fantastiska tankar som huvudet faktiskt tänker.