OM ATT BYGGA UPP.
Jag var på en skolresa till Liseberg igår. Det var roligt, trots att det känns som jag är bakfull idag (har aldrig varit, men kan föreställa mig känslan). Resan i kombination med dagens bravader tog hårt på mig. Jag träffade fyra nya behandlare och blev rejält exponerad. Jag ber för att den kommande tiden ska gå bra och att jag verkligen tar klivet ut till friheten efter detta.
Jag vill ut till friheten, men jag vill inte välkomnas in i en värld där folk har fruktansvärt felaktiga värderingar. Jag är en stark motståndare till att smutsbelägga människor, på grund av att jag själv bär på en himla massa brister, men när jag satt på den där bussen igår var det som om huden började brinna på mig. Jag ville fläkta överallt med mina armar och demonstrera, så att lågorna skulle bränna upp allt det som kom ut från munnarna från de som satt framför. Lågorna tar sig istället i uttryck genom ord här och nu.
- ”Hon är en sjua.”
- "Ja fast hennes kompis som vi ser här är en tia, men en nia i verkligheten. ”
Och. Så fortsatte konversationen, där kommentarer om hår, kindben, magar och dylikt verkade vara det som kunde vara avgörande för att få bli en tia. Jag fick tårar i ögonen när jag hörde detta. Modet sviktade igår, men om jag skulle ställa personerna mot väggen och fråga om deras värderingar verkligen baserades på alla dessa ytliga suktanden skulle jag troligtvis få svaret nej, men då undrar jag varför? VARFÖR?!
Jag såg inte dessa bilder, men oavsett om jag hade fått mig en kik eller inte kan jag säga att dessa tjejer inte är några ettor. De är inte heller några tior. De är OVÄRDERLIGA.
De har en talan. De är vackra. De är starka. De har talanger. De lyser upp världen för många. De är efterlängtade. De är önskade. De är värdefulla. De är framförallt ovärderliga.
Det här helvetesträsket som jag klivit in i är som kvicksand. Jag trodde att jag var en minus etta och därför blev min kropp slagfältet för mina problem. Metoderna för att hantera sitt liv är många, men i dagens samhälle som är skört som stoft gällande kropp, figur, muskler och vikt är risken för att utveckla en ätstörning enorm och det är inte värt det.
Det har sänkt ner både min glädje, min ork, min fysiska kroppsstyrka, min omgivning, mitt humör och stora delar av min värld. Jag är inte min ätstörning, men den önskade att jag var. Den jagar efter andra att fånga. Den är farlig.
Var rädda om er och var rädda om era ord.
