Jag har under det här året mått så bra, men också så dåligt. Jag har stundvis haft det svårt att andas själv. Jag har haft andra som kippat åt mig. Till och med för närvarande. Vad är det som satt stopp i mina egna lungor? Vad är det som stör friden? Det är min hälsa. Igen. 

 

Jag har svårt att prata om den. Vill i ärlighetens namn knappt möta den själv. Gå med den. Mot målet. Till målet. 

 

Eller. Jag vill, men jag vet hur lång vägen är. Vilka faror jag fasar. Helt plötsligt blir jag så liten. Strålar ut en ynklighet & en ömtålighet, men det är nog vad jag är. Ömtålig. 

 

Blicken pendlar mellan ljusslingan & skärmen. Jag ligger nerbäddad i soffan med en elak trötthet. Den drabbade mig & kanske var det nödvändigt. Jag har för mig själv skaffat legala skäl för att vara både fysiskt och psykiskt utslagen. Iallafall för nu. 

 

Ligger här och funderar. På livet & på mig själv. Min väg & mina drömmar. Finner någonstans frid över att det inte är upp till mig. Att tid måste få ta tid. En sak i taget. Ta tag i det som just nu är lite mer alarmerande än det andra. Jag kan ikväll finna ro i det. Det faktum att jag försonats med mitt hjärtas egentliga primära begär. Reser mig och nynnar - ”take heart & take courage again"