Träffade min behandlare igår. Ärlig & härlig. Rapp och kommer alltid ikapp. Ställdes mot väggen. Hon drar mig dit, och hämtar mig med bilen när jag insisterar på att jag faktiskt inte orkar.

Så. Vi åt vår torra fisk till lunch. Och bråkade.

Det är väl alltigenom naturligt och skönt att folk delar upp sjukdomen & en själv i två delar. Det gör jag med. Det borde alla göra. Ingen är någonsin en hel sjukdom, men man kan vara bärare av en hel sjukdom.

Fel blir det däremot i mina mått när någon ska försöka kalkylera hur mycket Anna och hur mycket anorexi jag är. För då är vi inne på svår matte. Då är vi inne på kränkande matte.

Ibland kan man behöva tala lite vett i mig. Vara rak. Precis. & Exakt.

Förklara allvaret & linda upp allt bomull som jag har en tendens att förklä grejer i.  Bädda av. Plocka fram. Trycka upp det rätt i nyllet på mig och presentera fakta som det faktiskt är. Jag har några få sådana människor i mitt liv. Farmorn är en av dem.

Det är människor som betyder väldigt mycket, men också de människor som jag är förmögen att bråka med. Vara någorlunda oense med. Ibland när jag och farmorn diskuterar tror jag att hon kan dra en rak höger om hon nu skulle vilja & det vill hon nog ibland, men avstår på grund av bup-etiska-skäl.

Att få höra att jag består av max tio procent jag är som att säga att du består av 90 % bluff. Det är som att säga att du inte är du. Och det är du. Vare sig du vill eller inte. Du är du, men sen har du i min mening en sjukdom eller inte.

Jag tror att hon i nuläget syftade på att jag är 90 % styrd av anorexin & har 10% egen talan när det kommer till kropp, vikt och figur. Det kan jag väl någonstans köpa, trots att det skär sig i mina öron, MEN jag ville mest dra en utläggning som hette duga. Jag hade dock inte halsresurser för det.

Jag kraxade däremot fram att JAG faktiskt är mer och att dessa ekvationer inte resulterar i ett svar som för mig framåt. Jag har ett mål. Jag vill både mig själv & människor väl. Jag strävar mot att bli frisk, men har lite komplikationer i hjärnkontoret. I min mening är jag trots dessa brister fortfarande jag. Till 100 %. Älskad.

Resten är som det är. Jag är sjuk. Vi behöver inte räkna ut hur sjuk jag är.

Jag har en skapare som kan kalkylera hur många hårstrån jag har hängandes på mitt huvud. Unik skulle han säga. Det är uppmuntrande matte. Det är sån matte som jag vill ägna mig åt. För den andra leder ingenstans. Den leder till fördömelse & skam. Den kväver bort de få procenten som kalkyleras till att vara jag. Den får mig själv att vilja gömma mig & lindas in igen. Bäddas om till någon slags fördömelsekula, som inte kommer att visas upp & som inte kommer att bli någon härlig juldekoration till granen i år. Den stannar kvar bland krimskramset i lådan och hoppas på att vara 100% fin nog för att vara sig själv till nästa år.