Ambivalent skulle vi kalla henne. Hon är förblindad av anorexin och har en uppfattning om att hon är stor. Hon vill dock bli frisk. Till den grad att hon ibland förtränger att hon är sjuk. Hon påstår sig tappa kontrollen, men syftar egentligen på att tappa tryggheten. Tryggheten från känslorna, som egentligen är avstängda. 

 

Hon är sjukare än vad hon förklarar för sin omgivning, men vill inte medge det för majoriteten av hennes kontakter. Hon är rädd för att de tröttnat. Hon är rädd för att bli lämnad ensam. Ensam och sjuk. Hon är rädd för dem som sagt att det tenderar att likna ett kroniskt tillstånd och som medger att det är bättre att vänja sig än att förvänta sig att hon blir frisk. Det är vad hon upplever, men hon är tacksam för de som står kvar, och undrar om hon själv hade orkat med det. 

 

Hon undrar varför hon inte kan, trots att hon mer än allt annat vill. Hon är rädd för anorexin. Innerst inne är hon rädd för att dö av den. Den får henne att uppleva sig bestå av ångest. Hon hatar att hon är svag, när hon egentligen vet att hon stark. Envis och uthållig. Hon tittade på mig. Blicken var hård. Vi visste inte precist vad hon varit med om. Vi visste inte om hon någonsin haft någonting beständigt i sitt liv. Hon såg sargad ut, men ändå lyckades hon förbrylla oss vid varje besök. Hon hade ryggrad.