HANDSKAS MED DET RÄTT ELLER HANDSKAS INTE MED DET ALLS.
Läser om en mamma som fått hem sitt barn från skolan med ett styckat inre. Hela själen var sönderhackad. Självförtroendet som flickan gick dit med i magtröjan följde inte med den lilla 9-åringen hem.
Kvarlevorna av självförtroendet fanns kvar på vågen hos skolsköterskan. Skolsköterskan som vägt henne. Fördömt henne. Skalat av henne sin inre skönhet. Den inre skönheten som kan få vem som helst, hur som helst, med vilket utseende som helst att stråla av liv och liv i överflöd.
ÖVERVIKTIG. Sa skolsköterskan.
Hon lät ordet dåna i den lilla flickans öron. Diettips förslogs och medmänskligheten bedrogs.
EN NIOÅRING.
En nioåring fick ta smällen. Skolsköterskan mäktade inte ens med att ringa mamman. När mamman fick hem sin flicka hade självförtroendet omvandlats till en inre handduk av hat, som mamman fick krama ur de sista tårarna ifrån. Tårarna från den dagen, men som nog snart är på besök igen.
Mamman ringde upp och skolsköterskan ljög henne rätt upp i ansiktet. Sa att det inte alls yttrade sig på det viset. Hade helt förträngt det faktum att ungen en dag ska växa på längden också.
Jag blir ledsen. Jag blir alltigenom ledsen. Jag var den nioåringen. Jag var den som fick det där pappret. Det där pappret med stämpeln på och som genom mina ätstörningsår förföljt mig. Pappret som de andra kompisarna skulle fråga om. Pappret som fick en kille att kalla mig för big mamas house 2.
Kommentarerna på inlägget flödade. Mamma efter mamma berättade om liknande upplevelser, men också om hur de spenderat timme efter timme på diverse ätstörningskliniker. Idag står det inte överviktig på pappret. Idag står det en ätstörningsdiagnos där på istället.
En del skriver om hoppet. En del skriver att de fått över sina döttrar på andra sidan, men en del befinner sig fortfarande på det djupa vattnet och hoppas på att båten inte kommer att sjunka. Flera som fortfarande flyter på ovissheten om en friskförklaring är möjlig.
VART ÄR VI PÅVÄG?
Morgonen därpå gick inte den lilla flickan till skolan i magtröja och jag kan lova er att hon inte kommer att göra det imorgon heller. Den tiden är förbi. Den tiden av det barnsligt härliga synsättet på sin kropp är förbi. Den lilla flickans fantastiska övertygelse är förbi.
Den blev bestulen. Av en skolsyrra som inte kunde tygla sin tunga.
Ni gjorde det då och ni gjorde det nu. Ni fick mig att känna mig som lilla fröken fiasko. Ni lät den nioåriga ungen kliva i samma fotspår, som jag med många andra före henne trampat upp.
Handskas med det rätt eller handskas inte med det alls.
Jag älskar er som människor, för att det är vad jag är kallad till att göra. Men som skolsyrror är ni de allsmäktiga. De med makten. De med tungor av raklad. De som hade förmåga att skära sönder en liten flickas inre. Ert BETEENDE är skamligt och nedbrytande. Och, för det hatar jag er.
