www.katrinarosales.se www.chawo.blogg.se

FÖR ER SOM UNDRAR.

Destinationen var Jönköping. 05.00 skulle den avgå. Min kropp ville göra detsamma.

Alla sov. Inte jag. Jag var på fjärrbussterminalen. Bussen hade inte anlänt och tårarna tog sin boning. Bussen. Den nedrans bussen stod inte där. Benen skulle inte klara av väntandet. De skulle inte behärska den här turnén. Frustrationen växte & jag säckade ihop.

Klockan var 04.52. Rösten som viskat milt den senaste tiden hade skruvat upp volymen. Rejält.

Du ska hem sa den. Nej svarade jag.

Men. Bussens svek gjorde att jag vek. Jag åkte hem. Dök ner i sängen och föll i en sömn som saknade avgrund. Sov som aldrig förr. Tills telefonen ringde.

Den andre änden meddelade att jag inte lät så bra, men jag hade aldrig haft någon intention att göra det. Snart är det bättre & snart är jag bättre, sa jag till mig själv.

Den inre rösten hälsade på igen. Den här gången skulle jag till vårdcentralen.

Jag åkte bort. Jag orkade inte ens gå.

En garanterad halsfluss. Det var vad jag intalade mig själv. Kraxade fram att sköterskan lika bra kunde ge mig medicin direkt. Inga prover behövs nog. Det var bara en svullen hals & en röst som var på rymmen.

Provet togs ändå. Med fel stickrör. Sköterskan tog fel. Ett fel som nog räddade mitt liv.

Direkttransport till akuten. Säng. Lampor. Läkare. Klisterlappar. Stick på stick. Hela kroppen omvandlades till någon slags mänsklig nåldyna. Hörde pip efter pip och en läkare som bad sin frågande student att hålla käften. Det fanns inte tid. Spring. Bara spring. Blod. NU.

Hann skriva om bön och att mamma nog borde lämna allt för att komma. Sjuksyrran kom nära. Hon hade en svampfrisyr och rökte, med garanti. 12.05 skrek hon. Time of death är inte aktuellt än ville jag svara.

Blodbrist. Akut. Så låg att den inte ens gick att mäta.

12.46. Mamma kom. Läkaren kom. Jag fick blod. Vi andades tungt, allihop. Vi befann oss alla i den bedövande zon som följer på explosiv fara.

Den unga läkaren kramade mig. Kämpe sa hon & la mig på observation.

17.24. Iaktog två sköterskor som var kära på avstånd. Blodet som droppade in genom nålen fick stå symbolik för någonting annat. Någonting finare.

18.45. Lades in på en avdelning. Satte mig vid fönstret.

Anorexihelvete, tänkte jag. Den här gången var det nära. 

 
Guds ömtåliga omsorg var närmre. 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Roses | via Tumblr
Roses | via Tumblr
RSS 2.0
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo