Julen. Så många ord i ett enda. 

 

Smakar på det och upplever kryddiga minnen av både det ena och det andra. Vissa som gör att jag sväljer det med värme och andra som gör att det sticker till av tragik. Jag hade inte tänkt att tänka på den. Låta den vara en dag som passerar förbi som alla andra. Bara tugga. Inte smaka för mycket. Svälja. Be. Andas & fokusera på vad den faktiskt handlar om. Räddaren. 

 

Räddaren tänker jag fortfarande på. Matar mig med ord av liv och med sånger av frid. Men det jag hade tänkt att inte tänka på har krävt uppmärksamhet. Och, jag inser att det är med ren dumhet som jag intalat mig själv att det är en dag som bara kan gå obemärkt förbi. 

 

Det är min första jul med föräldrar isär och när de inte var det resulterade det ibland i en atmosfär som jag skulle säga tär. När jag blev sjuk tillsattes även lite extra häftiga smaker, som ökade tuggmotståndet rejält för familjens samtliga medlemmar. Nu är det mesta frid och fröjd, men jag försöker glömma. Förstår på vägen att det är omöjligt & att det handlar om att istället acceptera. 

 

Jag måste acceptera. Jag måste erkänna för mig själv att verkligheten är som den är. Jag måste möta dagen och svara alla som med omtanke frågar hur det blir i år. Jag måste svara att jag inte vet. Jag måste samla mig för 120:e gången när farmorn frågar hur jag ska överleva en dag som denna & när hon för 220:e gången frågar vad jag ska göra. Jag. Vet. Inte. 

 

Jag vet vad jag inte ska göra & det är att försöka förtränga mitt förflutna, för då blir smaken/ordet/dagen ännu mer spicy hot. Jag vet att jag inte ska det, men när jag blir påprackad att jag ha en massa planer för att försöka lindra allt blir jag lite smått förtvivlad. Det talar emot mig själv. Det talar emot vem jag är. 

 

Jag blev igår så förtvivlad att jag tänkte att jag skulle svara att jag kunde komma upp med ett schema in i minsta detalj om det så önskas, för att jag inte orkar svara samma sak som jag svarade dagen innan. Att jag inte vet. Det är en dag. Jesus kom. Det är allt för mig. 

 

Men. Det är inte allt för andra och det är okej. Det hade inte varit allt för mig denna dag, om jag hade haft släkt. För de är det Jesus och släkten. För mig är det Jesus och Jesus. Och mamma såklart, när hon inte jobbar.  

 

Jag har haft tur med fantastiska människor som öppnat sina armar för mig. Ibland från min fantastiska barndoms-extra-family & ibland från de extra päronen. Jag har fått värme och kärlek och skratt och allt man kan begära, men jag var aldrig med och byggde någonting. Traditioner. Jag har alltid varit hon som inte fick det man skulle få och därför tjejen man tycker synd om. Jag har varit hon som ibland blomstrar av liv och som ibland varit total-vissen. Ingen vet hur mycket vattning hon fått den senaste tiden. Hur den här dagen kommer att bli. Ingen har vetat vad det är som lämnat det skört. Vilka minnen som skapat skärvor. De vet bara att hon håller ihop allting. Att hon kan le för de andra i katastroferna. De vet dock inte när det smäller. När det bakom kulisserna är dags att torka hennes tårar. 

 

I år är det jag och mamma. Och det är okej. I år är det mamma som torkar mina tårar om smaken blir för stark. Om tårarna börjar rinna. 

 

I år gör jag upp med mig själv. Stod och dammsög klockan tio igårkväll och rullade ett par köttbulls-liknande (veggie) bollar bara för att man ska. Städa och fixa och dona. Inte för att någon ska komma. Bara för att jag skulle få känna mig lite normal. Trälade till och med till det så mycket att jag dealade fram att få låna en julgransfot, så att jag kunde åka och fixa oss en gran. Fråga mig inte hur jag lyckades transportera den. Mamma tyckte nog att det var idioti. 

 

I år har jag själv gjort upp ett schema. Ett i hjärtat och ett i huvudet. I hjärtat handlar det om att lämna allt till han som föddes för att vi firar. I huvudet handlar det om att göra det jag nu behövt planera att göra. På morgonen ha lovsångsmorgon med mamma. På dagen ta mig till en ensam släkting som ligger för döden och som nog ens inte kommer ihåg mitt namn, för att lämna en chokladask. När mamma jobbar ska jag glo på modern family och sen förhoppningsvis fullborda uppdraget om att bjuda in mig själv till en vän om jag fortfarande är sugen. 

 

Det här är mitt liv. Det här är den jag är. Det här är vad jag blev. Varken mer eller mindre. Smakar på det. Lär mig att acceptera det.