Ibland, så händer det någonting med mig. Jag får som små lyckoryck. En impuls från det ljus som strålar emot mig. När jag vänder mig mot det vackra och tillåter mig själv stå still genereras där ibland en fantastisk kraft. När den kraften vågar användas kommer glädjen. Gjädjen. En glädje som den onde inte förmår röra. WOW. Dessa stunder. Jag förundras över Guds godhet och livets tänkvärdhet. Jag är verkligen levande för att folk har bett om helande & att få smaka på det hela, utan känslan av att kroppen vill fela är förlösande. Det ger hopp. 

 

Idag fick vi till uppgift att formulera våra mål. Rötterna. Stammen. Grenarna. Löven. Trädet. Stammen skulle bestå av kortsiktiga steg som vi kan ta för att komma till våra långsiktiga mål, som utgör trädets härlighet och kronan på verket - det friska livet. I mitten på stammen lät jag fingrarna formulera ÄTA NUTELLA, som jag så länge pratat om. Det var ett steg jag ville ta. Idag tog jag det. Jag sitter och fnittrar för mig själv just nu.

 

Jag och mamma promenerade till hemköp för att fylla på mellanmålsförrådet (propuds 10 kr styck) och när jag kliver ut bland folkmassan i den stora matmarknaden ser jag crépehörnan. Crépe med nutella läste jag, samtidigt som jag frågade mamma om jag fick lov att bjuda min nutellaälskande mamma på en crépe ikväll. Sagt och gjort.

 

Jag åt en nutellacrépe - the size of my face!