ORD SOM MÅSTE UT.
Jag ber om förlåtelse i förtid, men jag känner ett behov av att skriva av mig. Vettighetsgraden på detta inlägg är nog = 0, men välkommen att läsa vidare för för att få en inblick i Tant Annas vardag, om ni är sugna.
Jag överlevde dagvårdsdagen, trots att jag redan på morgonkvisten fick en skavande panik som gjorde att jag mest ville säga upp mig. Den där vågen bränns, och trots att den för somliga inte lämnar lika svåra avkommor som solen gör när öronen bränns till ett par hängande frasvåfflor, så gör den det för mig. Jag börjar alltid att flaga inombords när jag haft ett besök på den.
Det tycks inte spela någon roll om jag haft på solskyddsfaktor 998 i form av lovsång på vägen dit, för jag börjar alltid att flaga i psyket och mår jag lika dåligt när jag har gått upp som när jag gått ner (för upp hade det gått. käre värld) Jag vet inte vad det här är för typ av sjukdom. Aldrig är den nöjd. Inte jag som får leva med den heller.
Jag skrev av mig i direkt panik för att få lite pepp och gick sedan in till fikarummet där jag blev välkomnad med en näringsdryck och en kanelbulle. Det var inte som att få en kurerande dos med aloe vera på flagorna för de inre brännsåren av ångestkaraktär, vill jag lova.
Hur som helst, så hade vi sedan en föreläsning om Minnesota Starvation Project och vad som händer i kroppen vid en undervikt. Det blir nog att jag skriver en hel radda om det här sedan också - väldigt intressant och lite givande i min inre hetta.
Ångesten låg dock sprakande under hela genomgången och när det sedan var dags för lunch kände jag mest en önskan till anoreximonstret om att det var lika bra att den bränner upp hela mig, så jag slipper skiten. För en annan skulle det nog kännas som att kliva in på en middag med mordtema när man kliver in i vår matsal. Vilket var precis vad jag INTE behövde idag, men så körde vår sjukgymnast någon slags stå-upp komik under hela lunchen vilket gjorde att jag mest satt och skrattade under hela tiden som jag åt och så vips hade allt gått ner. Halleluja. Skratt är så förlösande!
När det sedan var dags för mindfullness var hela högen mest speedade, så vi blev avlämnade för att skratta av oss och sov sedan någon halvtimme istället. När jag vaknade hade allt lagt sig lite, men det känns fortfarande obehagligt i kroppen och jag vet inte riktigt än hur jag ska kämpa emot monstret resten av dagen, för mina byxor verkar också ha blivit för tajta.
Nu får det vara nog. Det finns värre lidanden. Och - nu skrev mamma ett meddelande som rymde ett HEJA och ett tips om att jag borde ta en dusch med den nya duschcremen som hon införskaffat, för att den har en ANTISTRESS-skylt på sig. Hon trodde att det kunde ha en hjälpande effekt.. Käre värld och kära mamma. Jag tror att jag borde säga klart slut och ge ANTISTRESS-kuren en chans innan det här går ännu mer utför.
Vi hörs!
