Dagen går i trötthetens tecken och har ett inslag av ett ganska sjukt tillstånd. Förkyld och färdig. Jag tog mig i alla fall till dagvården som planerat och förstod återigen hur viktig den är för mitt fortsatta tillfrisknande. Jag skulle nog egentligen joinat för länge sedan, men istället för att vara efterklok ska jag vara framtidsfokuserad och göra det bästa just nu.

 Jag hade känslan av att teenstreet gick mycket bättre än förväntat, men inte ens en hamburgare extra till kvällen kunde ersätta de 21 missade näringsdryckerna som jag inte tog med – av den enkla anledning att jag har svårt att dricka dessa fenomenalt fantastiska näringskompletta energibomberna med en gudomlig eftersmak av järn när de är varma.

Maten på lägret var mycket bättre än de tidigare åren, men för mig blev nog energimängden ändå för lite för att jag ÄNNU inte har förmågan att freestylea som alla andra och äta mer utöver och spontant.

Dagvården kändes väl därför lite som tillståndet som man befann sig i när en hade kissat på sig som liten. Det är skönt och varmt först – ni vet när man får lätta på trycket och bli omgiven av det sekundvarma kisset som forsar ut, men det blir rätt snabbt därefter kallt, klibbigt och äckligt. Dagvården var kall, klibbig och äcklig idag.

Jag hatar att gå ner i vikt. Jag blir inte alls triggad av det längre. Jag blir bara ledsen. Jag blir ledsen för att jag vet hur smärtsamt och ångestfyllt det är att gå upp i vikt. Några kanske tänker att det då borde vara lättare att gå upp, för att jag har mer utrymme att spela med, men för mig blir det bara mer smärta att uthärda fler gånger. Det är därför som man inte ska ta några andningspauser. 100 % hårt arbete & 100 % Gud – som en väldigt vis vän sa.

Det är många som inte känner sig “tillräckligt” sjuka, för att man inte bär på en extrem undervikt. Det uppstår därför skamkänslor där man tycker att man inte är värd att få ett friskt liv för att man inte fått ett ”tillräckligt” sjukt ett. Det har du. Lidandet sitter inte i vikten - det sitter i dina tankar sjuka tankar om vikten.

Jag har dock en undervikt och en lång bit kvar. Jag måste fortsätta och komma in i det snabbt igen. Jag hade dock tack och lov ett enskilt samtal idag med en så duktig kvinna idag, som inspirerar och lär mig så mycket. Jag vill kunna allt som hon någon dag.  

När jag har sorterat alla tankar som hon väckt ska jag berätta. Jag känner mig taggad att börja om igen och jag känner mig taggad för att byta om. Jag kände för att byta om och kliva ut ur det klibbiga och kalla redan där och då, så när hon frågade mig om hur vi skulle lösa näringsdryckerna för resten av dagen sa jag att jag ville äta mellanmål med henne, när vi var klara. Hon blev glad. Jag blev inkastad i boxningsringen. Anorexin fick sig en käftsmäll.