(Långt & tungt inlägg - kom tillbaka nästa gång om det önskas mer happy clappy) 

Okej. Vi ska prata om något skamfyllt och hemskt. Något som jag förutom i skriven form inte trodde existerade och som får psykisk ohälsa att bli snäppet värre.

Jag vill uppmärksamma psykisk ohälsa och få människor att förstå att det handlar om människan och inte problematiken. Jag hade äntligen fått en förståelse för det efter att ha blivit fördömd från många håll, på grund av att jag fått höra klantiga och klanderliga kommentarer som ristats in för gott.

Men. Så kom det in någonting i mitt liv som gör att det idag är JAG som fördömer mig själv. Helt ofrivilligt.

Jag har accepterat att del människor inte kan eller vill förstå. Jag kan ta det, så länge personen som mår dåligt inte tar skada av oförmågan eller den brist på empati som uppstår när någon inte förstår. Det ligger ingen fördömelse i det. Det är bara fakta. Alla kan inte.

Min mamma har stått med mig i detta väldigt länge och hon förstår fortfarande inte. Hon har aldrig dömt mig och älskar mig, men man behöver ha gått igenom det själv eller ha ett otroligt bra mindset för att förstå sig på hur framförallt en ätstörd person tänker (något som jag tror kan förklara varför ätstörningsvården är bristande på extremt många håll, eller varför flera föräldrar inte kan få sina ungar friska - men det är en annan utläggning.) 

Jag trodde att jag kunde det mesta om ångest. Denna obehagliga känsla. Det kunde jag inte alls.

Jag tillhör inte dem som fördömer eller som tycker att det är konstigt att må dåligt på något vis, men det är först nu som jag förstått att det finns olika nivåer av ångest. Min källa är min egen och baserad på inget annat än upplevelser, men under sommaren har jag ibland fått panikångestattacker. Håll i hatten, för nu ska jag försöka beskriva detta.

Panikångest är inte ångest. Ångest är en känsla som ger ett otroligt obehag, som man vill ska försvinna NU och som har väldigt stor makt att påverka vilka val man tar – ofta felaktiga om man har en ätstörning.

Att ha en ätstörd tanke är i sin tur inte att ha en ätstörning. Att ha en ätstörning är när denna ångest expanderar och börjar styra personens liv. Vi lever i ett ätstört samhälle och att tänka lögner som att man är tjock, äcklig eller otillräcklig är tyvärr normalt. Med detta menar jag dock INTE att dessa ätstörda tankar inte är otroligt påfrestande och nedbrytande.

Nivå 1: Att ha ätstörda tankar, men inte agera på dem. Inte ge dem någon makt över sitt liv, för att sedan kunna förstå vad som faktiskt är sant och släcka den ätstörda tanken.

Nivå 2: Att utveckla en ätstörning, genom att agera på felaktiga tankar och förändra sitt handlingsmönster utefter vad hjärnan/kroppen/obehaget säger åt en att göra.  (Att svälta sig själv, överträna, hetsäta, kräkas, ha en obession över mat och låta det styra)

Nivå 3: Att få en panikattack (just nu med syfte på en ätstörd känsla i bakgrunden) som får en att inte kunna handla överhuvudtaget och som väcker andra otillräcklighetskänslor och ältande. Tårar, svårt att andas, tankar på döden och så vidare.

Det sistnämnda är inte att gå runt med ångestens obehag (nivå 2). Det är att inte kunna gå alls, för att ens ådror blivit så fyllda med tungt mörker att man inte har kraft att stå upp.

 

(Nivå två. NORMALviktig)

Min vädjan är att inte att någon ska förstå. Det gör inte jag heller. Jag vet bara att det på något sätt måste få ett slut om jag ska våga satsa fullt ut, och inte vara livrädd för att jag ska få en så obehaglig känsla att jag kommer få en ångestattack, som säger att jag inte är kapabel till något annat än att gömma mig ensam i ett isolerat rum.

Det låter drastiskt och det låter sjukt. Det känns som att det är nästintill overkligt och någon slags inbillning där personen förvärrar för sig själv – för ångest är ångest och det är vidrigt bara det. Idag vet jag att det inte är så. Min fördom spräcktes när jag klev in i det tillståndet. Låt din göra det tidigare än så.