Jag skrev inlägget om när mina egna fördomar spräcks på natten till torsdag, innan jag hade haft min session med supersocionomen (för att hon är vidareutbildad i KBT och duktigare än de flesta jag träffat). Den professionella synen på det här med panikångestattacker var därför rätt frånvarande i det förra inlägget, men jag var inte så långt ifrån.

Vi spolar tillbaka några steg. När jag väl dök upp på dagvården igår kändes det "bra". Jag kände mig som hemma, eller nej det är att förvränga synen på detta place rätt rejält då vi befinner oss i en avskalad sjukhusmiljö med ett par blå giraffer i fönstren för att "lugna oss" (om det beror på att girafferna är blå och ska symbolisera lugnt vatten eller om han som faktiskt är anställd på landstinget för att dekorera alla ställen (SANT!) har en förkärlek för giraffer vet jag inte), men jag kände någon slags trygghet för att jag upplevde att jag var på rätt plats för att bli pushad och motiverad till att göra rätt. Denna värme varade dock väldigt kort - vi välkomnar den mysiga liknelsen med att kissa på sig igen.

När jag klev på vågen blev jag avskräckt och sprang av så snabbt som möjligt i hopp om att hon som tog vikten inte skulle hinna se. Det gjorde hon. Och. Sa - det här är INTE bra (som om mitt klumpiga avhopp inte signalerade tillräckligt tydligt att jag faktiskt inte är trög nog för att förstå det själv)

Jag skämdes och kände mig otillräcklig. Som det lilla barnet som kissat på sig när det väl insett vad som hänt. Jag upplevde inte ens ett stänk av hopp när jag öppnade dörren för att gå därifrån & tänkte att jag nog ändå är ett hopplöst fall. (Jag tog dock ändå den fetaste bananen av dem alla till min näringsdryck för att jag ville ha den istället för ett litet äpple, onödig fakta för somliga. En vinst för mig i denna situation)

När jag väl hade överlevt "dagvårdsdagen" för att sedan kliva in hos supersocionomen var jag kvar i mina kalla klibba kläder. Hon tittade ömt på mig och bad mig att berätta. Jag berättade allt. Om hamburgaren som väckt obehaget kvällen innan. Om tjejen som sa att jag hade råkat trampat på hennes huvud i sömnen (jag snittade 2 h sömn per natt & när tröttheten har stått och småkokat på tok för länge och blivit alldeles för mör är jag tydligen kapabel till allt) Om mötet med en nära vän som frågade mig om hur jag mådde. Om hur hennes välvilja öppnade upp och sedan utlöste ett så kallat sympaticuspåslag.

Här har vi två situationer som kan leda till ett ångestpåslag i mitt fall- 1. Vägningen 2. Mötet med Sara som fick mig att förstå att jag mådde dåligt. Vad som sker i kroppen och huvudet rent psykologiskt förklarat beskrivs vidare i nästa inlägg.

Det blev visst inte så mycket mer happy clappy ni. Förlåt för det.