Jag undrar om det kommer att kännas såhär för resten av mitt liv och om mättnadskänslorna någonsin kommer att återgå till sitt normala. Jag vet inte hur normalt känns eller om jag någonsin kommer att vara kapabel att känna det.

Jag äter för att äta, för att jag är övertygad om att det någon gång kommer att underlätta, men så finns det stunder som idag när kroppen säger nej & när maten som ska ätas får hjärnan att säga tack och hej.

Spegelbilden är långt ifrån barmhärtig och humöret är till och från bångstyrigt när mättnadsmätaren är fulltankad. Det talas om att ångesten till och från är så påtaglig för att undervikten finns. Jag är tydligen på jakt efter mat som finns i kylskåpet, men det är svårt att tro på att kroppen befinner sig i svält när det känns som hela kylskåpet befinner sig i mig. Men. Jag vill bli frisk. Jag vill klara av att hantera mättnaden & då är den enda utvägen att befinna sig i den. Idag gjorde jag allt. Imorgon måste jag göra det igen.