De senaste dagarna har jag varit helt still. Inga promenader. Inga turer i trappen. Inget. Nada.

Igår fick jag ångest för att jag åt dubbelt så mycket fisk som jag skulle till middag och en chokladaktig efterrätt med glass till som kvällsmål.

Att ha träningsförbud är inte att leva och inte heller är det något liv att leva efter matmängder som en ska rätta sig efter. Det är lika sjukt som att vara sjuk, OM man är frisk. Jag är inte det. Jag är nog så mycket sjukare än vad jag faktiskt tror att jag är. Jag behöver vara på min vakt.

Jag gör mycket som en frisk person inte behöver göra och jag är inne i en fas där jag nog inte gör allt vad en sjuk person som försöker bli frisk heller behöver göra. Jag utmanar mig. I svåra miljöer. Vardagligen.

Jag har en framtid. En framtid som rymmer saker jag längtar efter. Dessa saker kommer innebära utmaningar varje dag för mig och eftersom sjukdomen tog tag igen förra veckan måste jag ta tag i det hårdare den här veckan.

Jag vill inte leva resten av mitt liv med lightvarianten på den gräddiga ätstörningen och jag vill inte heller leva resten av mitt liv utifrån mått och riktlinjer för huruvida jag ska äta eller sitta eller stå. Det är inte mitt liv. Jag är nervös för vad framtiden innebär, men det finns inte mycket mer jag kan göra än att göra det bästa av det som är nu & här.