Vaknade med den klump som förföljt magen hela veckan och ville inte ta mig an en ny dag. En ny dag, men ännu en dag som alla andra dagar. Andades djupt och lät kroppen ligga kvar.

Hörde en svagt svajig röst. Det var mamma.

Frustrationen forsade från kroppen. Magen ville inte mättas. Huvudet hakade sig hastigt fast vid varje tanke. En ny dag, men inte så som jag ville ha den.

Låtsades inte höra. Den ljuva rösten som sa god morgon. Min morgon var inte god. Skulle den med min känsla i kroppen någonsin bli god?

Hon tog min hand och sa att vi gör det här tillsammans. Jag klev upp. 07.15. För sen som vanligt.

& Pang.

Ångesten hann före. Skriket stramade åt hela lägenheten. De pösiga byxorna trasslades på och mascaran som säkert snart skulle åka av den likaså. Oviss om vad vilka otacksamma ord jag formade. Helt fast. Fast i tanken. En ny dag.

Mannen mitt över öppnade sin dörr i samma stund som jag smällde igen vår. ”Skönt med fredag?”

Gråten i halsen lyckades lägga sig latent och rösten glatte sig. ”Ja”

Men. Nej. Tanken om att hans dag var ny, men att min inte var det flög förbi. Han öppnade sin bildörr och jag trampade iväg. Upp för hela den backigaste backen, men dånet från arbetarna bredvid. En ny dag.

Parkerade. Tog ett varv runt parkeringen. Traskade trött uppåt. Klev in på frukosten. Supersocionomen sa god morgon och bad mig att skrapa av smöret på brödkanten.

Satte mig. Såg. Suckade.

Åt. Åt. Åt.

Hämtade filten och gick in i föreläsningsrummet. Parkerade benen i standardställningen och var mer närgången med tankarna än vad jag var närvarande. ”Vi ska prata känslor idag”.

Antecknade febrilt för att slippa diskussionen. Fastnade vid sidan på den överarbetade powerpointen som smyckades med en massa känslor. SMÄRTA. Jag såg ordet växa i mig. Smärta. Det var smärtan.

En ny dag, med samma smärta.

Tårarna jagade mig. Ville sluka mig. De kom närmre. Ögonen kände att de var på ingång.

Helt borta från vad som hade sagts, men hörde något som lät precis som en repris. Det var upprepningen som uppmanade mig att lyssna. ”Hur blev det här för dig anna?”

Ja, hur blev det? Hela hopplöshetens vecka kom ut. Det kom äntligen ut. Smärtan. Tiden tog slut och jag sprang iväg. Bort. Bort till toan allra längst bort. Där stod hon, min behandlare. Med öppna armar.

En ny dag, men med en omhändertagen smärta.

”Det här kommer att ta slut. Det tar ALLTID slut.”

Jag grät ut. Gå till kyrkan ikväll sa hon. Inte kunde jag tänkte väl jag. Isoleringen och otillräckligheten ville välkomna mig igen.

Men. Något hade lättat. Det kändes lite lättare. Smärtan.

Jag velade. Jag kramade mamma. Jag gick.

Möttes med mod och goda ord. ”Leave that junk at the door.”

Jag gjorde det. Det är som det är, men om det var någonstans jag skulle vara så var det där.

Det händer något med oss när vi vågar. Idag är det en ny dag. En dag där jag är lite starkare än vad jag var igår.