TILLÅT DIG ATT KÄNNA VAD DU KÄNNER.
Jag kan ofta bli vettskrämd över hur jag ska tackla saker och ting.
Ska jag kunna äta totalt ångestfritt och spontant? Ja, men känslorna säger ofta något annat.
När jag står där med en invasion av oro, äckelkänslor eller förtvivlan vill jag ofta ingenting annat än att ge vika.. Det är tungt att bära. Faktum är att det tyngsta är att veta att jag inte kan lyfta bort det. Det går inte. Det är omöjligt att placera känslorna någon annanstans, men det är ofta det enda jag försöker göra. Jag lägger all min energi på att trycka bort dem, för att få lätta, andas och kunna stå ut.
Sanningen är att det är det sista jag behöver. Dessa känslor är stundvis starkare än mig. Betydligt mycket starkare. Det är därför väldigt onödigt att försöka förneka det, för visst ligger det makt i att veta att man är starkare eller bättre än någon annan?
Det tycker dina känslor också.
Det vi borde göra är att tillåta känslorna. De är pest och pina, men det är också den enda utvägen. Jag är välsignad med människor i mitt liv som kan och vet hur man bör förhålla sig till min ätstörning. Anledningen till att det är väldigt få personer som har nått fram till mig är:
- De har varit snälla och mött mig med omtanke istället för fördömelse. Det får mig att förstå kärnan till varför jag gör det jag gör, och varför jag utsätter mig för ett tryck som egentligen är för tungt för mig att bära.
- De förnekar aldrig att jag känner som jag känner, och säger aldrig att jag inte borde känna som jag känner, för sanningen är att de vet att det ändå inte kan ta bort mina känslor.
Enligt mig är acceptans och tillåtelse för sina känslor två grundpelare för att känslorna inte ska ta makten och erövra en. Jag tillåter att de är här nu, INTE för att de egentligen är rätt, men om jag ger vika för dem får känslorna mig att tro ännu mer på att de är det.
Dessa vänner säger att jag borde TA VARA på ångesten och kampen, för att om jag undviker att genomgå den kommer jag heller ALDRIG att bli frisk. Att kämpa känns. Det ska kännas. Det kommer att kännas. Oavsett vad du tar dig för.
Min resa till Polen var aningen svår i min situation, då jag från början inte hade gett någon tillåtelse att ha koll eller att hjälpa mig. Jag behövde ta mycket eget ansvar och det behövs för att man ska bli frisk, men det måste trappas upp stegvis. Nu blev jag totalt vettskrämd för att jag inte hade någon aning om när vi skulle äta, vad vi skulle äta eller hur mycket jag skulle äta. Det gjorde att jag lätt försökte gömma mig för mina känslor genom att i vissa fall helt ärligt dra ner på maten.
Det var först när jag berättade för min vän Sara att jag höll på att krevera för att jag kände mig så äckligt mätt som jag kunde andas ut, för vet ni vad hon svarade mig?
Hon sa inte att jag inte borde känna så. Hon sa att hon också var äckligt mätt, men att det inte gjorde henne äcklig. Det är SKILLNAD. En enorm skillnad. När vi pratar, öppnar upp, säger till och kan berätta hur tungt trycket är så blir vi inte längre formade av trycket. Det enda vi blir är bärare av trycket.
Tillåt dig att känna. Att härda tryck gör oss med tiden starkare.
