Kvällsmålen har länge känts både jobbiga och onödiga, eftersom jag då sällan upplever hunger och samtidigt vet att den enda destination som väntar mig därefter är sängen. Jag har undrat om det ska vara såhär? Att det alltid ska ta en evighet, sluta i ångest, illamående eller trakasserad tankeverksamhet. Jag har tittat på bilder med mat av andra matkrigare och tänkt att jag aldrig kan nå den punkt då jag sitter med samma "stora" mängd, men laddningen har börjat neutraliseras och jag har på något sätt kommit dit att jag sitter där oavsett vad jag känner. Fasiken vad stolt jag är. 

 

Att avrunda dagen med en skål yoghurt med en massa tillbehör är inte alls dumt (betydligt mycket godare än näringsshoter) och jag hoppas att livet forsätter i rätt riktning. Jag kastas inte in i boxningsringen inför, under eller efter varenda förbannade måltid längre. Jag blir inte lika slagen, men har fortfarande obehagskänslor och alldeles för mycket tankar på och om mat. Nästa milstolpe är att sluta fokusera på kroppen, inte tveka, fortsätta, sluta tänka och börja leva.

 

Jag hoppas att jag någon gång ska kunna bli bekväm i vem jag är.