Vill vara effektiv. Färdigställa. Nöjd. På gång, för att ta mig ut och vara på språng. Jag vill fylla dagarna med det minnesvärda, kom-ihågbara och oförglömbara. Jag vill, men jag har ingen kraft. Den är bortblåst. 

 

Missar arbetsintervjuer, ta-bort-stygn-besök och sover bort förmiddagarna. Vill ta mig ut, men orkar inte ens förflytta mig till trappan som för mig dit. Tröttheten är ett gap som ryter efter mig och jag orkar inte springa därifrån. Jag faller. 

 

I fallet förstår jag en massa. Vad jag är påväg att missa. Jag förstår att min ätstörningssituation är ohållbar, men när jag vänder huvudet om eller ner för att se känner mig inte längre så värst sjuk. Den är en kameleont. Äter mer och får ångest. Överväger en ny behandlingsform och att i studentens slutspurt ge upp för att kanske vinna något annat. Förvirrad, lite ledsen och trött på att jag inte är som en annan. 

 

Förtränger skoluppgifter, skjuter BUP-besök, gömmer mig för vågen och tar inte telefonsamtal. Känner mig som en golvmopp och försöker intala mig att det med mitt livs accessoarer är okej, men därbortom gömmer sig dammet som behövs tags tag i. 

 

Jag längtar till fullkomlig frihet.