www.katrinarosales.se www.chawo.blogg.se

NEW BEGINNINGS.

Mitt 18:e år har varit mitt mest innehållsrika än så länge. Jag började mitt år med att börja äta och på riktigt ta mig an kampen mot ett friskt liv, samtidigt som jag balanserade mig själv mellan både skolans och ätstörningens krav. Det visade sig vara en för svår kombination och jag fick kämpa som en iller in i det sista för att överleva årskurs två på gymnasiet. Jag jobbade åtta veckor i en slaskgrop och kände tacksamhet varje dag över att det regnade hela sommaren. Jag tog körkort. Jag lagade mat. Jag åt mat. Jag grät över mat. Jag fick min familjesituation totalt förändrad. Jag skrattade för lite och grät för mycket. Jag promenerade i massor. Jag lyfte blicken. Jag kände mig vilsen, borttappad och ensam.
 
Jag attackerades av min ätstörning och fick stålsätta mig hårdare än någonsin för att återigen inte ge vika. Jag blev beroende av andra för mitt eget bästa. Jag blev formad av min skapare. Jag opererade bort fyra knölar, hade ont, och tvingades lära mig att gå på nytt, för att sedan testa på hur det var att få ett blodkärl helt igenproppat och börja om på nytt. Jag firade min finaste jul. Jag tog det lugnt. Jag påbörjade min sista termin på gymnasiet i fas. Jag åkte till USA och fick se de mest övernaturliga undren i mitt liv, och blev extremt tacksam för att den inflammerade blindtarmen som snart väntade mig inte ville dyka upp där. Blindtarmen rök och jag fick mindre tid att stå i mitt kök. Jag fick se koncentrationsläger och fick ett spår av ännu djupare mänsklig ödmjukhet placerat i mitt hjärta. Jag har fått vara med i känslornas krig och kastats mellan djup förtvivlan och känslan av att vara okrossbar, för att jag banne mig kan klara allt. Idag tar det artonde året officiellt slut och jag hoppas att det inte kommer att bli någon favorit i repris, för jag är slut. Helt slut. 
 
Jag klandrar mig själv för att jag inte känner mer tacksamhet över livet. Jag har så mycket att glädja mig över, framförallt för fantastiska människor i mitt liv, men den första dagen på mitt sista tonårsår känns i ärlighetens namn rätt blödigt. Jag mår inte dåligt, men jag är på något vis ledsen. Det är över fem år sedan jag fick min ätstörning för första gången. I över fem år har jag kämpat mot den. En del dagar har den varit min snuttefilt och andra dagar har den varit elden som bränt mig. För livet. Dessa år är till för att förstå vem man är, forma sin identitet, begå fel för att förstå vad som är rätt, ha ont i magen av skratt, förälska sig, sova bort dagar och vara uppe om nätterna av andra orsaker än sömnsvårigheter. 
 
Jag har på något sätt tappat dessa år när jag istället befunnit mig i diverse sjukhussängar, varit inlåst för att bli itvingad mat, levt i en vardag kantad av mat, vikt, vägningar, mängder, diskussioner, och ultimatum. Jag har förstört för många personer på vägen, men inte minst för mig själv. Jag har tappat tid. Jag har befunnit mig i en annan värld. 
 
Den senaste tiden har jag förstått allt som pågått, vad som hänt och hur det format mig. Det är bra, men det känns. Nu är det egentligen bara fokus fram, men helst avstår jag det med. Jag är jag. Jag har andra förutsättningar. Jag kan inte jämföra mig, men som mänsklig varelse är det oundvikligt. Det är inte rättvist och det finns inget som jag kan göra för att det ska bli det heller. Jag vill inte bli bitter och jag tackar Gud för varje dag jag får, men jag vill inte att jag i mitt sista år som tonåring ska behöva bestå av samma fråga som alltid annars när jag går och lägger mig. Vågar jag möta morgondagen? 
 
Just idag fräter stressen på mig i en alldeles för rask takt. Skolan är ohållbar och jag halsar kaffe dag som natt för att försöka att få det att gå ihop. Det är brutalt och jag vill inget annat än att stå där på min studentdag NU. Idag ska jag unna mig en kort powernap i eftermiddag innan jobbet, och därefter göra mig någon god frukostmat till middag och börja beta av det som för mig lite närmare den där studentdagen. Snart är jag där.
 
Låt det 19:e året bli fint. 


Såg en bild på denna fina tant idag. Hoppas att jag ser ut så om sjuttio år. 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Roses | via Tumblr
Roses | via Tumblr
RSS 2.0
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo