Har sällskap av tekoppen som rymmer en halvliter tillsammans med den skönaste tröjan uppdragen över hakan. Matt men ändå medveten.

 

Accepterar att produktiviteten inte vill titta in i mitt liv eller att hjärnan har blivit marinerad i glömskan. Lämnade omedvetet kvar plånboken på bussen och skrattar mest åt att förvirringen ropar mitt namn. Har ändå en dag då jag kan förlåta mig själv. Ta tid för ett andetag. Tillåta tystnad och titta på tankarna istället för att vara i dom.

 

Det är jag som tittar på omständigheterna. Det är inte dom som styr mig. Det nuddar försiktigt vid känslan av kontroll - en bra kontroll & jag suger ut varenda sekund jag får. 

 

Det är nog tron som tittar till lite extra idag och jag är så lättsamt tacksam över att få tro. 

 

Uppskattar att om och om bli sköjd i nåd och få leva ett liv tillsammans med hoppet. Det finns något alldeles magiskt där i som fyller mig. 

 

Det är kanske inte här om en stund, imorgon eller sen. Men. Nu är det nästan som om tiden står still här ute trots suset där inne. 

 

Det är himla vackert.