OM ATT VÄLKOMNA SIN KROPP.
Efter några dagar med glädje och bra humör vände allting igår. Sjukdomen började jävlas med mig. Stor. Tjock. Äcklig. Obekväm. Tårarna låg nedbäddade i halsen hela dagen och ångesten sparkade bakut. När jag är i min trygghetszon är det på något sätt hanterbart, men bland folk vill jag gömma mig. Försvinna bort och skyla min kropp.
Händelser uppstår. Telefonen ringer. Saker en inte vill höra sägs. Tårarna kommer allt närmare och halsen levererar inte det skratt som de andra får ta del av. Gårdagens mösspåtagningen blev ett test och anorexin klarade inte av det. Jag har gått upp i vikt. Det kan inte undgås. Jag ska göra det, men det är tufft att vänja sig. Beslutet om vad jag ska äta i de andras närhet blev i kombination med livets lidande för tuff. Jag skämdes, ville dyka ner, men inte möta tårarna på vägen. Det var oundvikligt.
Jag måste exponeras. Min kropp är min. Det är den jag ska leva med. Jag får inte vända tillbaka, men jag börjar komma till så känsliga siffror att varje litet gram känns jobbigt. Den här resan innebär viktuppgång och det måste jag lära mig att stå ut med. Jag kan inte vända tillbaka den här gången för att jag inte klarar av min vikt. Kroppsförändringen är något livsavgörande. Tårarna får väl välla om jag ska bli frisk. Det är det jag vill. Det är det jag ska.
Men det faktum att jag ska ta studenten, med en hel hög fantastiska vänner kom att lysa upp dagen rätt mycket. Det här är fantastiskt.
