I själen är jag tacksam och i själen mår jag bra, men kroppen nynnar på en annan melodi. Om dagarna förstår jag mer om vad det handlar om. Det vakna tillståndet söker något större och låter blicken vila på något vidare. Jag börjar sakta nå friden & gå mot striden. Om nätterna är jag istället attackerad. Jag jagas av en oro och framåt småtimmarna har den klamrat sig fast. 

 

Om dagarna läser jag. Om dagarna lyssnar jag. Om dagarna ställer jag mig frågor som om jag lever ett överlåtet liv eller om jag tror att jag gör det. Jag förstår mer & mer om att jag kanske ska få vinna något mer om jag förlorar vad jag vill se, för att jag är älskad, för att jag är buren, för att jag är lovad en framtid & ett hopp. 

 

Om nätterna säger oron att jag borde lägga ner. Om nätterna är budskapet att jag ska sluta försöka plocka upp allt jag tappat. Om nätterna är jag ett barn som fruktar mörkret. Jag tror att jag är förgäves & att jag är en besvikelse. Att det inte längre spelar någon roll, för att mitt liv är för vridet, för att allt gott alltid har tacklats med något ont. 

 

Nu känns det som att inlägget slutade i dur & att jag på livet är väldigt sur. Så är det inte. Jag är tacksam. Jag vill ha mer. Jag vill förändra. Jag vill bli förändrad. 

 

Det här året har varit bland det mest livsförändrande i mitt liv & jag ska skriva någon slags årsresummé, men nu ville något annat ut. Nu tog tröttheten & utmattningen till orda. Hoppas att ni får en vacker kväll & att jag håller mig vaken till 2017.