OM TILLSTÅNDSSANNINGEN SKA FRAM.
En sån där dag där kroppens sjukdomstillstånd slagit tillbaka och halsont i kombination med utmattning slår till orda.
Det är långt ifrån förlösande och de senaste veckornas tankar gör det inte bättre. Jag känner mig liksom varken behövd, duktig, modig, stark eller kompetent. Ord från andra eller peppande ord från klyshiga motivationsbilder swishar förbi och kvar blir jag med mina egna tankar. De fylls av hårda ord som tacksamheten knappt har förmåga att koka bort. Reduktionen blir bestående av otillräcklighet, hat, skuld & skam.
Jag har inte kokat över. Det är snarare så att jag inte börjat koka alls. Det är därför som det tar så lång tid för det som inte ska vara kvar att försvinna. Folk skulle nog beskriva mig som lite lam. Jag också.
Linköping 15:26
Ni lama som har svårt för att låta rytandet och ilskan forsera ut, trots att man egentligen kanske skulle behöva koka över kanske känner igen er.
Det är en sån där dag. En sån där dag man går på lågvarv och matlusten sagt adjö. En sån där dag då man hellre struntar i att svara än att säga att man mår dåligt. En sån där dag då tårarna är nära till hands och kudden är bekvämare än promenaden.
Det är också en sån där dag då man får göra så gott man kan. Äta trots att man inte är hungrig. Svara snällt. Okej:a flykten. Gråta om det behövs och försöka ge lungorna någon nypa förfriskad luft.
Tog en nypa luft och parkerade mig sedan med den första thrillern i bokform jag någonsin gett mig på. Det var en sån där MÅSTEBOK. Ska plocka fram middagen ur kylen och äta framför Hela Sverige Bakar. Sedan ger jag mig in i den igen. Redan helt FAST!
