Det känns som något av ett trafikkaos i hela huvudet och jag vill mest skrika håll käften åt alla håll. Det tutar och det dånar. Lysena visar rött för det mesta, men jag ska köra mot den förbjudna färgen och äta ändå. Jag har bestämt mig. Jag sätter ner gaspedalen och kör mot det förbjudna, men också mot det friska. Huvudet går väl an att handskas med för tillfället, genom att på något sätt lura mig själv och ta stöd från andra som peppar, men kroppen som inte är van vid all mat efter två veckors vacklande innan dagvården skriker i baksätet. Min mage gör så ont och förmedlar allt annat än att jag ska köra på och stoppa i mig ännu mer mat. Det. Är. FRUKTANSVÄRT. 

 

Någon som inte tagit sig igenom detta kan nog inte förstå vilken smärta och vilket illamående som uppstår. Det känns som att jag går emot min egen varelse och gör fel som inte lyssnar på min kropp. En behandlare kontrade med att säga: ”och du har lyssnat på din kropp för att ta dig dit du är idag?!” 

 

Nej. Uppenbarligen inte. 

 

Problematiken ligger i att allt är avstängt. Jag har använt mat för att stänga av mina känslor, vilket också tyvärr inneburit att glädjen varit frånvarande. Det förekommer ingen instrumentbräda i bilen där man kan skruva upp glädjen och skruva ner obehaget. Känsloknappen involverar allt. När man väl har stängt av, så har man stängt av allt. 

 

Detta gäller även kroppens funktioner. Jag hoppas att den börjar samarbeta snart och upplever spänningen i att köra för fort, för att jag inte kört alls på ett tag. Nu sitter den bara här och skriker, genom att vara gasig och gravid-lookig.

 

Stanna aldrig bilen. Ge den bränsle. Att få igång en gammal bil är avgasbildande och fruktansvärt tålamodskrävande. Låter fantastiskt fräscht och underbart härligt ärligt. Jag skulle meddela att jag åt en halv B&J i söndags + tre näringsdrycker i måndags. Det känns som ett himla framsteg. Nu ska jag köra mot rött och äta snart igen.