www.katrinarosales.se www.chawo.blogg.se

EN FANTASTISK VECKA.

Det är både omtänksamt och tacksamt att folk kommer fram till mig och/eller tar sig tiden att skriva till mig för att fråga hur jag mår, när inläggen inte flödar här omkring. Jag delar kampen med mina närmsta och har svårt att förstå att det finns övriga som är intresserade av mitt (sjuka) liv, som jag vill poängtera inte bara består av sjukdom i dagens läge. TACK & LOV.  Parentesen finns dock där för att jag blivit medveten om att jag bär på någon slags svår själ, (för att flummatisera det hela) och därför mår som jag mår. MEN, jag mår faktiskt för det mesta BRA.

Det går att må bra. Det går att göra framsteg. Det finns ett pris som är värt att kämpa för och det priset är ditt liv. Det som får själen att förmultna är temporärt, om du bestämmer dig för att vattna trots att torkan tycks spridas ut över alla delar av ditt liv. Jag lovar, och min ökenutbredning har varit rätt stor.

 
Det är med enorm tacksamhet jag kommer hem från ett kristet läger i Tyskland, där jag fått kliva in i insikter och kärlek. Jag börjar se ett grönområde som växer från där jag står. Jag har på något sätt undvikit att bära fram min ätstörning till den pappa som jag egentligen tror kan förändra det på riktigt. Jag har hållt fast och blivit fastbunden. Jag har kämpat, men kämpat själv. Jag har gråtit, men inte gett bort mitt ansikte för att få tårarna torkade. Den här veckan var första gången i mitt liv som jag konkret bad någon annan att be för just min ätstörning, när jag var med.

TROTS att jag har hållt fast har jag konstigt nog blivit förvandlad åt rätt riktning, där jag stått i mina bojor. Jag tror att det beror på att andra vattnat åt mig och för att jag om och om genom hela året har intalat mig själv att jag mår bra i själen, trots att öken varit det enda jag kunnat se.

 
(Lite obekvämt att lägga ut denna, men det här är vem jag är och det är mer att lägga på, så lika bra att vänja sig kanske)

Dessa framsteg är nog svåra för många att se (förutom vikten kanske), men för mig som varit väldigt sjuk känns det som en helt ny värld öppnats upp. Jag åt maten som serverades förutom en gång. Jag drack en varm choklad innan frukost, som jag fick från en vän på morgonen. Jag intalade mig själv att det är en lögn att min kropp är fet när jag ser den i spegeln, trots att jag inte tror på det. Jag lyssnade till min kropp och åt med lite hjälp en freaking hamburgare extra på kvällen som kvällsmål istället för en frukt för att jag var hungrig. Jag blev helt förälskad i iste med karamellsirap och drack någon liter om dagen. Mat kan stundvis faktiskt bara vara MAT.

Innan hade jag inte en ätstörning. Jag var min ätstörning. Jag stängde in mig och låtsades inte om att höra att jag behövde äta. Jag sprang hem från skolan för att jag inte klarade av att någon skulle se mina lår. Jag skämdes när jag ätit upp allt som låg på tallriken.

 

Människor kanske tittar på mig och undrar om det inte kommer ett bakslag snart, eller tänker att det finns en gräns för hur länge jag vågar vattna. Jag förstår det, för ja – det är ett helvete för mig ibland. Det finns de som tvivlar och som tänker att min kapacitet är försvunnen tack vare ätstörningen. Sedan finns det de som inte gör det, men som uppmanar mig till att ta det i rätt takt, och låta det bli lite grönare innan jag kan lägga ifrån mig vattenkannan för ett tag. Det är för dem jag litar. Det är för Gud jag tror. Det är för mig själv som jag fortsätter att vattna.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Roses | via Tumblr
Roses | via Tumblr
RSS 2.0
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo