I think it's time for some veggiedinner around here!

 

Ibland blir jag helt förundrad över hur mycket konstigt en kan möta på en dag. Den här onsdagen har jag genomgått diverse faser av hjälp-vad-ska-jag-ta-mig-till, åh-vad-livet-ler-mot-mig-idag  till sänd-mig-en-säng-här-och-nu-Gud-jag-behöver-en-powernap-och-det-är-på-momangen. Ja, jag kan med all säkerhet säga att jag fått testa på det mesta idag.

 

Dagen började med att jag hade fem stycken läkarstudenter + en professor som glodde ner i gapet på mig. FEM STYCKEN. Vad hände med det där med individualisering som jag lärde mig i skolan igår?

 

Jag fick iallafall överflödande komplimanger om vilken kapacitet jag hade att dra ut tungan långt, så det kanske var värt de där fem nervösa isbitsliknande personerna, om utdragning av tungan nu är några skills som man kan skryta över. Jag har väl inte världens bästa immunförsvar och gått på en mängd olika utredningar hit och dit. Det är förhoppningsvis inte något gravallvarligt iallafall. 

 

Cyklade därefter rätt pigg och glad till skolan och relaxade mig ner i biblioteket helt överlycklig över att det fanns lite tid för att beta av lite plugg. Käkade lunch och sen BOOM trötthet från en annan värld. Pannan åkte ner i bordet och fick stanna kvar där en lite för lång stund. Led mig igenom eftermiddagen och övervägde att åka hem innan jag skulle jobba. Halsade koffeinet och käkade mellanmål innan jag gick ut och promenerade. Det är att rekommendera när en är dödstrött, vilken påfyllning! 

 

Allt var återigen frid och fröjd. Tills.

 

Jag klev innanför dörrarna på jobbet. Jag har en matlagningskurs för några personer med funktionshinder eller personer med speciell begåvning som de hos oss även kallas, och det brukar vara en av veckans bästa stunder, då leendena jag får av dom är som bränsle för själen. Idag hade jag dock redan hunnit få motorstopp innan det nya bränslet kom in. Mina ben samarbetar inte alltid med mig och helt plötsligt kunde jag inte stå upp. Jag ville bara lägga mig ner på golvet och gråta istället för att rulla köttbullar och återigen förklara att man inte ska skrika rätt ut. Inte för att man då får ont i tårna som en tjej lyckats övertyga de andra, utan för att huvudet kan få sig en omgång, och i mitt fall även benen. Kaos. På hög nivå. 

 

Jag försökte visa mig trevlig, hjälpa till och hålla ordning ett tag men sedan gav jag upp och fick hjälp av en annan snäll tjej från en konstcirkel som precis hade slutat. Hon fick ta över och jag fick bli buren in till bilen. Nu har jag dock fått lite energi och haft benen i högläge så det är lugnt och fint igen. Onsdagsfriden är återigen här och jag är glad igen.

 

Extra glad blir jag när jag tänker på dessa vegobollarna som jag åt igår. Riktigt riktigt goda är dom. Jag älskar vegetarisk mat och funderar kanske på att köra något som VECKANS VEGO eller något här på bloggen. Jag får helt klura vidare på den medans ni gör dessa godingar.