Med en dunderförkylning på gång och knappt två timmar in på det som folk kallar för sömnbank sänker jag ambitionsnivån en aning för denna dag. Jag har ingen sömnbank.

 

Jag fungererar istället som pantbank för alla andra som behöver sova - det kan vara okej det med, men det är ingen en hejdundrande toppuppladdning just nu.

 

Plåstrade om mig själv genom att äta mjuk pepparkaka till frukost i sängen och andas frisk luft genom att traska till skolan. 

 

Fortsätter att kurera mig genom att gå hem tidigt. Käka bananbröd och dricka några liter te. Tända ljus och tappa upp ett bad. Gråta en skvätt, sova någon timme och kanske traska några steg till bara för att jag kan. Skita så totalt brutalt i allt som måste göras och ta en dag för att försöka prioritera mig själv. 

 

Det kommer att stå tomt här på bloggen under några dagar. Jag ska operera mina ben imorgon. Det känns befriande - att kanske få tillbaka livet snart. Jag har ett inre lugn om att allt kommer bli bra och jag har min tro, men jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte lyckats bli nervös. Det är naturligt, på ett tråkigt vis.

 

Jag har fått bita i det sura äpplet, men jag måste äta mig igenom det och hoppas på att det inte blir något kärt återseende med skiten. Jag skriver någon gång. Någon gång när jag kommit hem från sjukhuset & har fått kraft, lust och ork att trycka på tangenterna igen. Ta hand om er.