PLADDER.
Jag säger att lovet går i superfart för att jag alltid har tyckt att det gjort det innan, eller så håller jag med av ren medömkan när meningen istället släpps av vänner, men egentligen har mitt liv aldrig gått långsammare. Det har aldrig känts så mycket.
Något som är läskigare än att förstå att det inte blir som en tänkt sig är att överhuvudtaget inte bry sig längre. Jag eftersträvar inte någon plan, häpnadsväckande fina resultat eller en perfekt morgondag.
Jag eftersträvar frid och jag vill inte känna efter innan jag når dit. Jag vill vara där min skapare vill ha mig, om annars är jag illa ute. Där mår jag bra. Där får jag lysa, se, drömma och våga må. Nu är jag inte där och under tiden vill inte tiden gå här.
Jag inser att det sämsta jag kan göra är att inte ge kroppen förutsättningen för att kunna ta sig an kampen mot frid, för då blir jag ännu lättare ledsen och påtaglig för känslor jag inte vill känna, så jag äter även när det känns som för mycket.
Jag går efter den långsamma klockan och välkomnar min nya kropp utan att försöka känna efter, för då gör det ännu ondare. Känna får jag göra sen, när omständigheterna för att det ska kännas bra är bättre.
Uppskatta att tiden går. Det får en att gå framåt. Och trots att tiden står still i mitt liv gör den inte det på julklappsspel. Jag körde ett med mina vänner idag & jag är glad över att jag tog mig dit, trots att mitt sug inte alls var särskilt stort. Det gick lugnare än förra året, när Sara stod och skrek efter klockan på en stol som om det inte fanns en morgondag, men det var ändå uppskattat. TACK ni.
Jag har en del gamla recept att dela och viljan att laga några nya, men jag orkar inte. Fy bubblan för att inte orka, men jag kan inte låtsas som om jag gör det, för då blir det inte bra här och jag kan inte vara något annat än ärlig. Någon gång blir det ändring på det. Håll ut med mig.
